Tankar om alkohol

När jag ser tillbaka på mitt liv blir jag förundrad. Hur tänkte jag egentligen när det gällde alkohol? Det var ju rent ut sagt, idiotiskt.

Min diabetes har följt mig sedan jag var 2 år gammal. Med andra ord borde jag ju inte veta om något annat. Men så kom tonåren och rebellisk som jag var (är) ville jag såklart trotsa även min diagnos. Det blev otaliga helger, kvällar och nätter med alldeles för mycket alkohol. Varje helg var alkoholen ett måste och semestrar blev mer suddiga än trevliga minnen. Jag ville helt enkelt leva som alla andra.

Detta fungerade i ett antal år och jag tyckte jag mådde ganska bra allt medans jag fortsätta fuska med min diabetes. Höga blodsocker var standard, lika mycket som intaget av alkohol.
Nu sett i backspegeln kan man lätt konstatera att jag helt enkelt var ung och dum. För i över decenniet hade jag låtit min kropp ta stryk inifrån och ut och som en läkare sa, jag trodde att jag mådde bra men inuti kroppen var det ett pyrande inferno. Det finns nämligen något i kroppens blodomlopp som kallas ketoner:

Ketoner bildas när fettförbänning är omfattande och tillgången på glukos är begränsad. Det sker till exempel vid fasta men också när insulin saknas. Insulin ser till att glukos transporteras in i muskler och att förbränning av olika bränslen är effektiv. Glukos i viss omfattning behövs faktiskt för att vi skall få en effektiv förbränning av fett.
[………………….]
Det är beskrivet att patienter med diabetes löper en ökad risk att få ketoner under träning. Det kan bero på att man har sänkt sitt insulin för mycket. Saknas insulin får man inte den transport av glukos in i muskler som behövs för att förbränna fett utan ketonkroppsbildning.

Med andra ord, man bränner kroppens fett först, sedan muskler, vilket också såklart gällde för mig under de åren. Det förklarar också varför jag vid 37 års fick börja gå med käpp då även nervsystemet fick sig en rejäl knäpp. Alkohol är måhända en del av livet, men ens liv och existens ska aldrig bestå i att jaga den eller nästa fylla.

Alkoholen hjälpte definitivt inte min hälsa och snarare påskyndade förloppet till vad jag är idag. Men nu har jag fått nog och egentligen är jag förvånad att detta inte har hänt tidigare. Speciellt med tanke på mitt arv och miljö samt att min bror råkade illa ut för några månader sedan. Ännu mer bidragande är att jag nu bor vid ett av stadens absoluta fyllestråk, och varje fredag, lördag, ofta onsdag och på sommaren även torsdagar får lyssna till drängfulla människor som varenda helg drar ungefär samma rutin:

1. Glada rop och ibland sång.
2. Mer sång.
3. Högljudda diskussioner.
4. Mumlande och irriterade diskussioner.
5. Högljutt! Både musik och fyllkajor.
6. Skrik och skrän, ibland allsång.
7. Slagsmål och högljudda bråk.
8. Taxibilar, skjutsar och svarttaxibilar kör i full fart och ofta med hög musik.
9. Tystnaden infaller ungefär vid 3:30 på morgonen efter att de närmaste restaurangerna har stängt.

Nyligen åkte jag på en båtresa till Estland, för att göra något ihop med familjen och framförallt med min far som nu har passerat 70 års ålder. Det var ingen partykryssning i sig, men det fanns definitivt de som passade på. Det som slog mig var att redan på bussresan upp hade vissa korkat upp rejält och vid ankomsten i Stockholm var vissa av dem på gränsen till jobbiga. Likaså på båten där folk hade satt sig för att njuta av skärgården och det var inte många bord vid serveringen som inte hade någon alkoholhaltig dryck i sig. Droppen gick när min bror och jag fick balansera oss fram och in i vår hytt då en man i medelåldern hade tuppat av precis utanför vår hyttdörr. Dessutom fick vi tillkalla vakt för att ta hand om honom. Som om inte det vore nog fick jag nyligen en hel teaterpjäs förstörd då en alldeles för överförfriskad herre satt intill mig i lokalen och frågade om allt möjligt, vilket självklart fick mig att tappa handlingen totalt på vissa ställen. Högst irriterande.

alkohol

Eftersom jag är en väldigt social och utåtriktad person brukar jag gå ut på stan. Kaféer tilltalar mig inte speciellt och dessutom brukar det bli väldigt dyrt. Så jag har hängt mycket på pubar och barer och har insett att vanan att ta en öl är väldigt stark. Eller snarare ovanan då, och i ärlighetens namn är detta alternativ inte heller vidare ekonomiskt, men musiken brukar vara bättre.

Så jag satt där en lördag, i sisådär 5 timmar eller mer, drickandes kaffe och helt ensam. Men det var också bra och gav tid för eftertanke. Jag började fundera på allvar, är detta vad jag vill ha? Är detta jag? På söndagen hade jag bestämt mig att nu var det dags för en förändring.

Alkohol är inte svaret på någonting. Vågar man påstå det i detta land där alkoholen är mer eller mindre helig och man mäter manlighet i deciliter? Smakar det ens gott och är det värt priset? Förvisso är alkohol en social grej men det är ju kaffe också, dessutom billigare. Eller en läsk. Man slipper att må dåligt påföljande dag och fram till en viss tid är det vanligtvis ganska lugnt på både caféer, barer, pubar och pizzerior, vilket ger utmärkt chans till att läsa. Något som jag har velat göra en längre tid nu.
Dessutom något som jag kom fram till för ganska länge sedan, vad ger dessa rutiner mig i gengäld? Först besväret att införskaffa sig alkoholen, sedan bära hem den, dricka den i ensamhet, må dåligt av den samt att få tråkiga långtida effekter i kroppen och slutligen, släpa tillbaka allting för att få pant för det. En totalt meningslös rutin och ritual, i mina ögon., och det vidhåller jag å det bestämdaste.

Folkhälsan då? Såklart handlar även detta om pengar vilket förklarar varför staten tillåter oss att fortsätta konsumera monstruösa mängder alkohol och att varje stad ska ha minst femtielva pubar och krogar. Som den konspirationsteoretiker jag är kan jag misstänka att alkohol är statens sätt att förslöa oss, förströ oss och hindra oss från att behålla fokus på vad de smusslar med. Så länge denna kassako klirrar får det fortgå. Men det är en annan historia. Tragiskt är åtminstone att politiker och näringslivet tycks tycka att den enda bransch som bär sig ekonomiskt är barer, pubar och andra ställen med alkoholtillstånd. Kvarvarande affärer och butiker får förr eller senare slå igen då näthandeln går allt bättre, samtidigt som de predikar om bilfria och levande centrum, som dessutom är tyngda av skamlöst höga hyror. Alkoholens skador på samhället kostar som sagt miljoner, men statskassan får samtidigt in miljarder och då är det ju ingen fara. Men även det är en annan historia.

Jag har med andra ord bestämt mig. Jag kommer inte att bli helnykterist (eller vem vet?) men jag har helt enkelt tappat lusten. Jag har blivit trött på vrålande fyllekajor som bara ställer till det och kostar samhället miljoner varje år. En fylla där någon gör bort sig är inte längre roligt, snarare tragiskt, likaså de som inte kan ta sig ur ekorrhjulet. Att halsa en öl eller dra ett tequila race är inte imponerande, snarare väldigt barnsligt. Att folk super sig fulla varje helg samtidigt som de klagar på samhället är för mig paradoxalt då de faktiskt flitigt matar kassakon som de föraktar. Är det så vi kommer att få en förändring, genom att bedöva oss?
Jag kommer inte att predika detta för någon, men jag ber alla att läsa detta, begrunda och väldigt gärna DELA vidare. Jag har ingenting emot att folk dricker, man det verkar vara alldeles för få som tycks kunna hantera det och jag vill inte tillhöra dem.

Tack för ordet. Nu går jag och tar en kopp kaffe.

Läs även Rebecka Åhlunds resa mot att bli nykter alkoholist. Hon kommer för övrigt till Borås Stadsbibliotek den 25 september.

en_USEnglish
sv_SESvenska en_USEnglish