En fantastisk film: ”Metalhead” (2013)

Tillåt mig klargöra och understryka: detta ÄR en fantastisk film men vad jag förstår, inte så väldigt känd(?) Men jag måste säga att den är inte för alla. Eller? Oavsett om du är hårdrockare, metalhead eller inte bör du se den. För den handlar om så mycket mer än musik.

Sorgen får sitt utlopp genom Heras kärlek till musiken

Det är år 1970 och när Black Sabbath spelar in sitt första album och markerar Heavy Metal’s födelse, är Hera Karlsdottir ( Þorbjörg Helga Þorgilsdóttir ) född på hennes förälders gård på Islands landsbygd. Hennes ungdomsår är sorglösa tills en tragedi slår till. Hennes äldre bror dödas i en olycka och Hera skyller sig själv för broderns död. I sin sorg finner hon tröst i Heavy Metals mörka musik och drömmer om att bli en rockstjärna. När åren går på gården, övar Hera på hennes gitarr och drömmer om att bilda ett band. Hera är en rebell, en missförstådd brottsling i tidig tjugoårsåldern som inte kan låta bli att dras in i problem. Hon drömmer om att fly ut i världen men hamnar på något sätt alltid till slut på sin egen dörrtröskel. När hennes barndomsvän återkommer med avsikt att gifta sig med henne och en ung präst flyttar till jordbrukssamhället börjar ödets hjul snurra. Hera måste växa upp, hitta sin egen röst och inse att hon inte kan springa bort hela sitt liv.

Det är den officiella beskrivningen men filmen har så otroligt mycket mer i sig. En oinvigd kanske får intrycket att all metal är mörk, men så är naturligtvis inte fallet. Filmen har en bra och lättförståelig storyline där man verkligen känner av Heras stora sorg och saknad efter sin bror, likaså föräldrarnas. Men det finns också en hel del humor på väl utvalda ställen vilket jag tycker ger filmen en extra tyngd. En bra skildring om hur livet kan vara. Ibland ljust, ibland mörkt, men också fyllt av humoristiska glimtar. Nästan som att Livet i sig vill visa hur ironiskt det kan vara.

En av favoritscenerna (bland många) är när byns nya präst visar sig också vara ett metalhead, vilket han avslöjar på ett oblygt men personligt sätt.

En präst som lyssnar på Iron Maiden? Jajemen!

Det var dock inte ett jämt tempo genom filmen och den förlorade gnistan ett tag, men sedan händer det grejer, vilket höjer betyget direkt och skyhögt.

Hera fick precis sparken från slakteriet

Personligen kan jag verkligen associera till denna film och igenkänningsfaktorn är skyhög. Förvandlingen från barn till ungdom till vuxen, utanförskap, en kristen bakgrund, djup sorg blandad med en törst efter kärlek och många andra känslor, samtidigt som kärleken till musiken alltid har funnits där. I synnerhet till hårdrocken. Att jag dessutom lyckades fälla tårar i slutet var en extra bonus för det är verkligen inte ofta det händer.
Bannemej värt en extra guldstjärna bara för det!

en_USEnglish
sv_SESvenska en_USEnglish