Jag är inte odödlig längre

Efter en bekräftelse på ett väldigt sorgligt faktum har jag insett att det är dags att börja knyta ihop säcken. Dags att avsluta mina små livsprojekt innan det är försent.

Det sägs att man får sitt liv förkortat med ungefär 8 år när man har diabetes typ ett. Jag har haft det sedan jag var två år gammal och i tonåren fuskade jag rejält i 10-15 år vilket såklart har sina resultat. Det är något jag har varit inställd på de senaste åren, att jag troligtvis inte kommer uppnå ens pensionsålder. Jag vet, det är tråkigt när man gnäller såhär men någonstans måste man ju lätta sitt hjärta och då är en blogg väldigt bra att göra just det på.

Så, lite fria tankar om detta, att knyta ihop säcken.
För ett tag sedan fick jag beskedet att jag är på gränsen till grön starr, vilket också förklarade varför jag helt plötsligt har börjat se mycket sämre. Efter några veckor fick jag nya glas och bågar men reagerade på att jag fortfarande såg dåligt, varpå jag ordnade med en extra synundersökning. Där fick jag veta att det går inte att göra bättre glas utan det är såhär dåligt jag kommer att se tills det blir sämre och en dag, alldeles svart.

Kanske kommer jag att sakna en värld där alla är vackra. Samtidigt är jag så trött på allt skit som finns i vår värld att jag kanske blir lyckligare av att slippa se eländet. Men att aldrig mer kunna se en vacker kvinna, naturen på nära håll eller en vacker tavla, det kommer nog ta tid att vänja sig vid. Undrar om man kommer att känna sig tom eller helt enkelt förlika sig med det? Kanske bli lika tom som en värld utan synintryck?

Men det är sakerna gemensamt som får det att kännas…ja jag vet inte hur jag ska beskriva det egentligen. Det är som verkligheten gör sig påmind, nästan hånfullt, att jag minsann inte är odödlig trots allt. Jag kommer inte vara ung, snygg och fylld med galna påhitt. Tids nog kommer åldern att sätta stopp för det, som för oss alla. Men vissa kommer dit snabbare än andra. Kortare liv, grov synfel eller tillomed blind plus en massa annat i form av senkomplikationer. Med tanke på de förutsättningarna ska man väl snarast vara glad att man inte har lyckats få några barn. För deras skull. Men att veta år i förväg och att försöka gilla läget är jobbigt. Det hade varit skönare att bara sätta stopp för det, punkt slut. Men samtidigt är jag fortfarande nyfiken på livet och människor som jag möter och det driver mig framåt. Åtminstone ett tag till.

Tankarna går men jag har iaf insett att tiden börjar rinna ut. Det är dags att förbereda sig och slutföra de saker jag har påbörjat. Kanske de kan hjälpa andra människor i samma situation och det har jag alltid tyckt om, att hjälpa andra människor, samt att glädja dem.
För egen skull går jag gärna en mil. För din, gärna två. Det har liksom varit min livsfilosofi även om det de flesta gånger inte alls har varit jämlikt. Men jag har gjort det ändå, för någonstans har jag alltid trott på människans goda.
Jag är lite nere idag för det känns som att jag har fått börja se facit på mitt eget liv. Det blir nog bättre i morgon. Det är vid sådana insikter man vill gå tillbaka och göra vissa saker, våga saker, säga saker till människor man bryr sig väldigt mycket om. Sedan finns det också mycket man ångrar. För jag tror att hade jag varit mindre hämmad och lite mer modig hade mitt liv sett helt annorlunda ut än vad det gör idag. Men gjort är gjort. Det känns lite som att jag är klar med allt trots att jag av olika anledningar knappt har hunnit leva. Det är säkert överdrivet men det känns som jag börjar ana slutet.
Förutom två saker jag ska göra klart först. Antingen det eller så skiter jag fullständigt i allt.

En framtida pension när man kan börja njuta av livet känns knappast aktuellt för mig. Egentligen skulle jag kunna gå i pension redan idag för åtminstone ekonomiskt skulle det knappast innebära en skillnad. Det kommer tyvärr bara bli värre. Att dela en vardag med alla tankar med någon annan, en livsvän, hade också varit fantastiskt men ingen vill ha en skrothög, det har jag ju redan förstått. Kvinnor må beskriva sin idealpartner som smart, social, med humor och som man kan ha djupa diskussioner, samt att utseendet inte spelar någon roll. En käpp gör mig knappast mer attraktiv om man säger så och när man nämner diabetes brukar de flesta dra öronen åt sig varpå alla påbörjade relationer rinner ut i sanden. Jag har under det senaste året försökt sluta bry mig men det är oerhört svårt. Man är ju trots allt människa innerst inne. Hade jag valt mig själv vid en första anblick? Nej, troligtvis inte. Men nu är ju jag som jag är, alltid nyfiken på människor, så jag hade åtminstone inlett ett samtal. Något som de flesta människor tyvärr inte gör. För jag tror faktiskt att jag är en ganska okej kille, om man vågar säga så trots omständigheterna.

Jag ber om ursäkt för detta gnälliga inlägg, jag behöver bara få det ur mig på något sätt.

Slutligen några citat om livet.

Där kärlek finns, finns liv.

Mahatma Ghandi 1869-1948

Hemligheten om hälsa för både sinnet och kroppen är inte att sörja för vad som har hänt, oroa sej för framtiden eller att förvänta sig problem, men att leva i nuet, vis och ärlig.

Buddha 563 – 483 e.kr.

Livet är inte bara en hynda, men den ynglar dessutom alltid av sig.

Adrienne Gusoff 1953-

2 thoughts on “Jag är inte odödlig längre”

Comments are closed.

en_USEnglish
sv_SESvenska en_USEnglish