Lite om mina käppar

37 år och med käpp. Det kändes ju lite knepigt, tänkte jag. Men det var då det och nu tänker jag knappt på det.

För det var väl ett väntat resultat efter så många år av diabetes och där jag som tonåring dessutom fuskade ganska rejält med både blodsockerkontroller som insulindoserna. Så jag fick såklart skylla mig själv även om alla är lagom unga och dumma.

Hur som helst, idag tänker jag knappt på att jag använder käpp och även om jag ibland får frågor om den så är det liksom ingen grej. Omväxling förnöjer så jag har faktiskt tre som jag brukar använda i perioder, varav träkäppen är den stiligaste. De två andra är vikbara i tre delar så de är lätta att ha med sig på resor och en av dem har en gömd isdubb.

Vissa dagar är bättre än andra och likadant när man byter skor mellan sommar och vinter så känner jag det direkt. Inlägg med min personliga avgjutning har jag fått från landstinget och även stödskenor men de har jag inte börjat använda ännu. Jag försökte för några månader sedan men det visade sig att de skavde (vilket jag inte kände) så att båda smalbenen blev uppskavda och det tog några månader att läka.

Känselbortfallet är en typisk senkomplikation för diabetiker vilket också gör att jag inte kan vinkla fötterna eller vicka på tårna. Därför är det också viktigt att jag använder inneskor för att minimera risker för att jag slår i tårna någonstans eller trampar på något olämpligt. Dessutom ska jag kolla fötterna varje kväll ifall skador har uppstått samt smörja in dem med mjukgörande lotion. Vilket jag såklart fuskar med då den upproriska tonåringen inom mig vägrar att dö. Men kanske en vacker dag.

Men det sitter mycket i skallen. Alltså mentalt. För jag kan vakna många dagar och inte tänka på benen eller fötterna förrän jag ska någonstans och direkt börjar jag gå konstigt. Vissa dagar är som sagt bättre än andra men jag har alltid med mig käppen för säkerhets skull. Men om jag ska vara ärlig så är den väldigt ofta i vägen och ”käpp-parkeringar” är det ont om i affärer och butiker. Jag skulle kunna gå utan käpp, som jag gör hemma, men något i skallen säger att jag alltid ska ha den med mig. Ifall ifall liksom. Samtidigt ser jag mig inte som handikappad eller rörelsehindrad eller vad det numera kallas. ”Käppen är bara ett unikum i min uppenbarelse” och ärligt talat så gillar jag att vara smått unik.

Man kan skoja om diabetes. Det vet mina närmaste att jag gärna bjuder på mig själv och min diabetes. Som jag sa på scen, att tjejerna blir så imponerade av att jag är välutrustad. Jag behöver dessutom aldrig stödord fastän det går käpprätt åt…och har jag bara med en golfboll kan jag öva mig i att putta och när jag går på krogen brukar jag säga att här kommer alkoholhalten.

Att ha käpp är inget konstigt. Om någon tycker det så är det de som har problem, anser jag. Dessutom ger det mig något unikt, något som inte alla har och speciellt inte i min ålder. Med andra ord, jag ser det som ganska positivt. Även om den ibland är i vägen, men jag ska lösa det problemet också.
Skam den som ger sig.

Någon har också sagt att min idé om att bygga in hoppstylta, käpp och paraply i samma skulle vara typiskt mig. Lite Dr. Snuggles eller för de yngre, Kommissarie Gadget. Man kan liksom se mig komma studsandes genom stadens gator, lyftandes på hatten och ett artigt ”go´ middag” 🙂

2 thoughts on “Lite om mina käppar”

Comments are closed.

en_USEnglish
sv_SESvenska en_USEnglish