Mörka moln på min himmel

Jag vaknade strax innan klockan slog sju idag. På kvällen.
Eller för att vara helt sanningsenlig hade jag varit halvt vaken väldigt länge. Kanske jag hade somnat om gång på gång och emellanåt vaknat upp, undrat vad meningen vore att faktiskt stiga upp. Ännu en dag att vänta på ska ta slut. Utan pengar är det väldigt svårt att hitta på något över huvud taget, så jag stannar i min lilla lägenhet och väntar på att få börja jobba igen. Det är långt till augusti. Samtidigt är det på  något sätt skönt att släppa precis allting och liksom ligga i ett slags halvkoma, göra som man vill, tyna bort och inte existera enligt normer och regler. Ingen mat, dryck eller insulin på oändliga timmar. Det är en fattig ursäkt till att försöka vara rebell. Men bara för mig själv, för detta berättar jag inte för någon. Tills nu.
Kanske det är en del av självhjälp att skriva av sig, det har åtminstone fungerat förr, men sanningen är att jag mår inte bra alls just nu. Frågan är om det eller något spelar någon roll alls? Den frågan har jag ställt mig otaligt många gånger det senaste året. Därav har ambitionen att göra något, vad som helst, varit nästan obefintlig. Jag gör inget utom att ligga där, andandes, blundandes. Väntandes men på vad? Med bara tankarna som till slut blivit min sanning.

Det är också en grej, det här med de sociala spelreglerna igen och som jag nu har gett upp. Efter 30+ år av att försöka förstå har jag nu stängt dörren och jag vägrar försöka mer. Jag kommer inte längre vara den som föreslår fikastunder, som ställer upp varenda gång, som ska åka hit och dit trots att jag har sämst förutsättningar för att göra just det på grund av benen, inte heller kommer jag att ringa någon för att kolla läget och bry mig. Jag vägrar att vara den som alltid räcker ut handen för att hjälpa och ställa upp. Den vita riddaren är nu fullständigt död och vi får se om han någonsin kommer tillbaka.
Jag kommer fortsättningsvis självklart hjälpa de som behöver det men jag kommer inte vara den som tar första steget. Den tiden är nu förbi. En längre tid har jag funderat på detta och har också mer eller mindre provat och det fungerar faktiskt, även om det strider mot hela min natur. Leve egot liksom.

Man kanske kan kalla det för ett social experiment, men det är vad jag har gjort i nästan två veckor nu. Från att ha synts flera gånger i veckan på sociala medier har jag nu varit knäpptyst på åtminstone den personliga sidan i snart två veckor. Förr i tiden ringde människor till varandra, bara för att kolla läget. Idag gör man knappast det eller ens via mejl eller sociala medier för att man inte hinner(?) Inte ens på semestern. Vilket i sin tur åtminstone för min del är ytterligare en indikation på hur ohälsosamma levnadssätt vi har lockats in i. Vart har omtanken tagit vägen? Det är inte konstigt alls att svenskarna är ensammast och att antal gifta par numera är en bristvara. Det är ingen som längre har tid att bry sig på riktigt. Jag är trött på att folk inte ens längre svarar på mejl eller meddelanden. Man känner sig behandlad som skräp.

I januari har jag bloggat i tio år och jag har allvarliga funderingar på att lägga ner. Jag har länge saknat debatterna och inte ens när man ställer en rak fråga, får man svar. Länge undrade jag varför men jag fick en väldigt bra teori om detta härom dagen, nämligen att människor idag inte vill säga något för då måste de ta ansvar och stå för det. Samtidigt som övervakningen blir alltmer totalitär över världen är det lika bra att hålla tyst. Om 10 år kanske jag dyrt får betala för vad jag har skrivit, tyckt och tänkt. Men det kommer ingen att tänka eller undra över då mänskliga relationer troligtvis är ett minne blott.
Idag vet jag vilka de goda människorna i min omgivning är. Resten får anstränga sig för att ha någon kontakt med mig, om jag nu är värd det förstås. Men nu isolerar jag mig. Folk predikar om jämnställdhet men jag ser det som en självklarhet även när det gäller vänskap. Uppenbarligen hade jag fel om det.
Om nu någon mot all förmodan har orkat läsa ända hit, kommentera ”blipp” antingen här eller på sociala medier så att jag får någon som helst verifikation på att det jag skriver är värt att läsa. Att det jag gör är något bra. Jag leker med tanken på att skapa en grupp på sociala medier med de som håller med om vissa sociala spelregler. Säga vad man vill om Facebook men deras gruppfunktion är jättebra. Dock tror jag att så lite som möjligt ska göras via nätet utan man ska träffas i verkligheten istället. Kanske rent av ringa varandra. Nåja, bara en lös tanke än så länge, vi får se. Bra eller dålig idé?

Sommaren har än så länge emotionellt sett varit ett djupt mörker, trots att det soliga vädret har varit fantastiskt. Men det har även funnits otroliga ljusglimtar i form av underbara människor som har velat ha mig med i sin gemenskap. Som har lyssnat, delat med sig av allt möjligt men mest goda skratt och gemenskap. Det har varit väldigt mycket sol och natur, vilket jag har njutit av varenda sekund. Enligt konstens alla regler är det nu min tur att ordna något, något att bjuda på eller hjälpa till med, och det ska jag med glädje göra. För det är så det ska fungera, människor emellan. Det är skönt att vissa har förstått det.

Slutligen; i början av veckan satte jag upp detta fantastiska motto på min facebooksida. Jag hittade det av en slump men det beskriver ju vänskap så oerhört bra. Tack Edgar.

Vänskap är som ett bankkonto: man kan inte ta ut gång på gång utan att sätta in något.
//Edgar W Howe

en_USEnglish
sv_SESvenska en_USEnglish