Känn dig lurad.

Tekniken går framåt och av någon anledning tycks vi vilja efterlikna oss själva, åtminstone när det gäller robotik.

Men när en popgrupp, AKB48,  beståendes av 58 medlemmar(?) visar sig ha en fiktiv, påhittad medlem, börjar man undra vart det ska sluta. I detta fallet var det fansen som fattade misstankar så man kan ju tänka sig hur de kände sig när sanningen kom fram. Nu handlade det visserligen inte om en människolik robot men det är samtidigt lite oroväckande att man kan göra i stort vad som helst via datorer och internet. Vem vet vad som egentligen är sanning eller inte?

Sveriges motsvarighet till falska personligheter online lär ju vara Kissie, som via sitt alter ego tjänar massor av pengar, mestadels på grund av provokativa uttalanden. Debatterat, ja absolut. Men hela grejen med detta är ganska intressant. Varför söker vi oss till skandaleromsusade personligheter, fiktiva eller inte, och kan något sådant ersätta en vanlig människa?

Japanerna är ju grymma på det här med människoliknande robotar och tanken är att i viss mån ersätta vårdpersonal inom äldreomsorgen. Främst ska de vara till för sällskap så att vårdtagaren inte ska känna sig så ensam och det kan ju kanske fungera till viss del. Man brukar efterlysa hjärta och själ i sådana omständigheter, vilket såklart inte finns, men hur mycket krävs för att en människa ska kunna lura sig själv såpass mycket i sin desperation av sällskap att man bortser att det faktiskt är en maskin och inte en medmänniska? För nu börjar det verkligen bli svårt att se skillnaden:

I förrgår råkade jag zappa in på ett program som handlade om nätdejting och några människor förklarade vad detta fenomen innebar för dem. Självklart sökte de efter en partner, men det var smått sorgligt att se hur dåliga odds de hade mot sig. Dejt efter dejt men inget seriöst förhållande och de var totalt insnöade i detta, i jakten på den rätta, den perfekta.

En man berättade att han hade fått en jättebra kontakt med en yngre kvinna som bodde i, jag tror det var Ukraina, och de hade så mycket gemensamt och allt var skimrande i rosa. Så han bestämde sig för att åka dit och hälsa på. Kort innan han landade fick han ett sms att det vore billigare för honom att bo på ett annat ställe än hotellet han hade siktet på. Sagt och gjort, han lyssnade på tjejens råd och det var det sista han hörde av henne. Istället hamnade han i något skumt område där en biffig kille tyckte att han skulle betala massor av pengar, annars skulle saker hända med honom. Tjejen hörde han såklart aldrig av igen.

Så där ser man hur sårbara vi är i jakten på lycka, närhet, värme och ren mänsklighet. Vissa av oss gör de mest vansinniga saker ända tills vi stänger av känslorna nästan helt av idel besvikelser. För att det känns säkrare på det sättet. Kanske vi rent av skaffar oss en programmerbar robot så att vi slipper alla krångliga bitar med att vara mänskliga?

Eller så kör man en kompromiss, precis som Doofy i filmen Scary Movie…

en_USEnglish
sv_SESvenska en_USEnglish