Ursäkta, men vem är du?

Förlåt, men jag minns inte vem du är.

Detta inlägg kommer inte att handla om demens, utan om valet att välja bort och glömma oväsentliga människor. För det gör jag numera och för att vara helt ärlig, har det gått skrämmande lätt. Det är helt och hållet en mental grej och på sätt och vis, en väldigt bra egenskap. Möjligtvis lite kallhjärtat, men så får det bli då. Jag bryr mig inte längre.

Härom dagen var det en kvinna, ungefär i min ålder, som försökte få mig att komma ihåg vad vi hade gjort ihop. Hon rabblade upp ett antal saker och jag får erkänna att jag inte har ett endaste minne av alla de saker hon nämnde. Gör det mig något? Nej, inte ett dyft. För det är så sant som det är sagt att man möter människor genom livet och alla möten har en mening. Vissa människor stannar en längre tid, andra är där en kortare tid och alla, för att lära oss någonting. En livsresa kan man kalla det och med åren har jag mött ofantligt mycket människor. Tyvärr är det omöjligt för mig att minnas allihopa.

Men med åren blir man mera blasé. Kanske till och med kallhjärtad och mindre empatisk. Man bryr sig allt mindre och för att vara total realist, ingenting varar för evigt och allra minst människor. Det är därför jag numera glömmer människor, för att jag vet att det förr eller senare kommer att rasa. Det är liksom story of my life. För vem ska man våga lita på och anförtro sig till när alla ens relationer har baserat sig på människor i nöd och som försvinner så snabbt det har blivit bättre i deras liv? Människor kan lova allt möjligt och jag gjort mitt yttersta för att hjälpa till, men som sagt, förr eller senare rasar allting, oftast genom svek. Inte ens kulturella tillhörigheter tycks göra någon skillnad. Efter decennier av försök ger jag upp. Jag önskar bara att någon utmed vägen hade sagt som det egentligen är, att jag helt enkelt inte är önskvärd. Men det är okej.

Så, med andra ord, nu skiter jag i detta. Jag bryr mig inte längre om att försöka minnas namn på människor som jag inte umgås med. Jag hör inte längre av mig till egentligen någon alls. Jag vägrar att vara reserven eller riddaren i nöden, ni kan hitta någon annan att utnyttja och ge falska löften och förhoppningar. Jag är klar. Tilltron och hoppet på andra människor är härmed utdöd och framöver är det 100% mig själv som gäller. Det där med att visa respekt, hänsyn och i vissa fall kärlek verkar hopplöst otidsenligt och det har tagit år men nu börjar jag äntligen sluta bry mig om sådana saker.

I dagens egocentriska livsstil gör jag alltså helt rätt, då jag fortsätter leva mitt enstöringsliv, med fullständig makt och kontroll över vad jag vet är rätt för mig. Ring någon annan lättlurad j-vel nästa gång ni behöver sympati. Jag skriver inte detta i frustration, ilska eller någon annan känsloladdad situation, utan helt kallt logiskt och sakligt. Detta beslut har mognat fram under lång, lång tid. Detta hjärta är dött och nu väljer jag att glömma just dig.

EDIT: På eftermiddagen tog jag en tupplur där jag drömde om drivor av döda löv. Enligt mitt drömlexikon (Av Maria Ulaner) betyder det följande:

pånyttfödelse, livskraft och hopp om de är nyutsprungna och gröna, och för det motsatta om de är torra och bruna.

137570cookie-checkUrsäkta, men vem är du?

2 tankar på “Ursäkta, men vem är du?”

  1. Jag kan i vissa delar känna igen mig i vad du skriver. Kanske är det så att man blir mer bekväm och inte orkar engagera sig i att odla och vårda nya eller gamla vänner och bekantskaper. Ibland inser man att det inte ger eller utvecklar något egentligen.
    Jag tror inte man är kallhjärtad eller mindre empatisk för att man resonerar som du gör. Jag tror inte du glömmer, du väljer bara att inte umgås längre, kanske var just den vänskapen inget som du egentligen riktigt kände för.
    Sedan tror jag att senaste året gjort mycket med vänskap och kompisskap överlag och till det sämre. Det är svårt att vårda vänner och bekantskaper i den form man gjorde innan, det kan jag själv känna stor saknad i. Vi bara går och väntar till det vänder eller vi alla är vaccinerade.

    • Ja, det tror jag också, att alla digitalisering har gjort oss så bekväma att vi inte längre orkar eller vet hur man vårdar sina relationer. Alla ska ses online och då finns det ingen plats för de som inte väljer samma väg att kommunicera på. Samtidigt saknar jag inte de sociala medierna för jag kände att det var ett fejkat sätt att umgås på. Det är inte många numera som ringer och bara kollar läget. Pandemi eller ej.
      Undermedvetet väljer jag bort människor ganska omgående. Antagligen för att jag har en utgångspunkt att det antagligen blir på samma sätt. Det är inte värt mödan känner jag och jag föredrar att leva ett kanske inte så spännande liv, men i balans och en typ av harmoni.

      Tack Tony för svaret, det är alltid djupt uppskattat ska du veta.

Kommentarer är stängda.