När ungdomens hjältar blir skräp

Spotify är en fantastisk uppfinning vilken jag nyttjar varje dag. Även om deras tips långt ifrån alltid är bra så får man ändå vara tacksam. Speciellt hur krångligt det var förr i tiden att hitta ny musik. Å andra sidan, det var ett annat slags magi på den tiden. Man hade sparat pengar till ett nytt albumsläpp man hade väntat länge på och hade man tur, en kompis att snacka liknande musik med. Men idag är allt annorlunda och mycket baserar sig på ögonblicklig tillfredsställelse och allt ska gå så jäkla snabbt.

Hur som helst, jag är fortfarande tacksam för tekniken som numera finns som har gett mig möjlighet att leta upp gamla låtar jag inte har hört på länge. Enkelt och bra och jag tänkte att nu var det länge sedan jag hörde något med det gamla brittiska rockbandet Def Leppard. Självklart fanns de på Spotify så jag började botanisera bland deras många album som de gjorde mellan 1977-2010-talet. År 2015 släppte de sitt senaste studioalbum och 5 år senare, ett livealbum. Med andra ord, det fanns en hel del att lyssna igenom då jag tog en paus någon gång mellan 1996 till idag.

Jag minns att när de släppte S.L.A.N.G. och jag blev väldigt besviken. De testade ny stil och låtarna började bli alldeles för sockersött poppiga och att vid deras ålder ha en tonårings kärleksproblem lät inte trovärdigt, och lika ointressant som när Scorpions vek in på ballad-spåret. Jag har aldrig riktigt gillat kärleksballader då jag rent personligen anser att ingen låt i världen kan göra äkta kärlek rättvisa. Men hur som helst.

De gamla klassikerna fanns såklart på Spotify, vilka jag naturligtvis lade upp på en spellista, plus några låtar jag inte hade hört och som var ganska rockiga. Men detta lilla äventyr fick mig att börja undra om jag någonsin gillade dem på riktigt, eller var det för att hitta en identitet? Kanske det också berodde på att en söt klasskompis också gillade Def Leppard? Ja, troligtvis var det lite så också förstås. En sådan kärleks- och bekräftelsetörstande liten fjant man var på den tiden. Som de flesta andra i den åldern antar jag.

Men visst förändras en musiksmak med åren? Numera är jag mycket mer kräsen men är också mer öppen för nya stilar och artister som jag rentav ogillade när jag växte upp. Jag minns att jag avskydde Tomas Di Leva, men idag tycker jag att han är en ganska skön snubbe som alltid vågat gå sin egen väg. Trots vad människor och tidningar tyckte så har han alltid kört sin still och sitt race. Det måste ju berömmas, speciellt i dessa tider när “alla” ska bli influencers, puta med läpparna, göra utmaningar och vara fräckast i världen på sociala medier. Vilket får mig att undra hur det egentligen står till med deras självbild och hur mycket stöd och uppmärksamhet de egentligen har fått under sin uppväxt. Nåja, det är en helt annan historia förstås. Jag vill inte säga att hårdrock/rock är barnsligt då jag fortfarande lyssnar mycket på det, men när jag ser Gene Simmons från Kiss, nu 71 år gammal, sitta med keps och solglasögon, utstickandes hans tunga och göra horns up-tecknet så kan jag inte annat än sucka. Det finns en ålder för allt, sägs det, och någon dag är det dags att växa upp, kan man tycka.

Tomas Di Leva, du är en skön snubbe och en hjälte. Tack för att du gör världen lite färggladare.