N #253

Du fick aldrig läsa boken eller höra sången som jag skrev.
Till dig jag kunnat skriva tusen sonater.
Dagar blev till veckor, ja till år, all den tid jag fördrev.
Mitt hjärta blev en krater och tankarna utan koordinater.

Men vår romans hade ändå aldrig blivit tillåten.
Och det är klart att ingen plockar en maskros.
Så jag håller käften, ville aldrig gunga båten.
Det hade säkert blivit en symbios men jag passar så illa jämte en ros.

Drömmarna är nu döda, inspirationen likaså, ja min tystnad blir nu total.
Jag lämnar dig ifred även om det känns, ja nu slipper du mig.
Du var svårast att motstå, inte samma nivå, snarare katastofalt fatal.
Jag var den enda som hade kunnat förstå.
Det enda jag lämnar kvar är en ensam förgätmigej.