En väldigt annorlunda Anders

Jag vet inte exakt datum men några dagar innan den 29 augusti lade jag av med alkohol i alla former, vilket har förändrat mitt liv mycket mer än jag hade kunnat ana. Väldigt mycket är numera annorlunda.
Dejting är ytligt, de flesta kvinnor vet inte vad de vill, hårdrock är oftast fånig och jag lämnar sociala medier.

citat Seneka stoicism
“Vi blir klokare av motgångar; välstånd förstör vår uppskattning av det rätta”

Självklart har min hälsa blivit bättre och med jämnare blodsocker. Dessutom känner jag mig mer fokuserad och klarare i tankarna. Mina nattliga benkramper är nästan helt borta och jag slipper de lagom roliga “dagen efter-syndromen”. Min ekonomi jublar, vilket har gjort att jag har kunnat skaffa mig samt nära vänner och bekanta, saker de verkligen har behövt. Dessutom har jag fått en helt annan relation med bland andra bartenders och när vi ses kan vi prata om verkligen allt och ingenting, vilket är väldigt skönt.
Vad som är mer oroande och som kanske även beror på tiden med Corona, är att jag njuter kanske lite för mycket av tystnaden. Det har blivit alldeles för många morgnar där jag bara ligger kvar i sängen, ibland också med lågt blodsocker, och försöker hitta en anledning att gå upp. Hittills har det gått bra även om timmar har förflutit, men jag har märkt att om jag har tider att passa och människor att träffa, då går det mycket lättare. Tyvärr är det så långt ifrån varje dag och jag avskyr att vara ledig.

Jag har börjat försöka spela munspel och har nu köpt in några Hohner och visst kämpar jag ännu men det går faktiskt framåt! Musikaliskt har jag även blivit mer finsmakare och har märkt att det finns tonvis av riktigt dålig musik. Det ska ha en bra refräng, gärna lite old school metal i sig, vara lagom aggressivt och allra helst med ett budskap som framförs i sång som man faktiskt kan höra vad som sjungs. Men det är långt ifrån alla låtar jag tipsas om via Spotify Discovery Weekly som jag gillar. Av veckans 30 förslag kanske jag sparar två. Sedan har jag börjat att lyssna på både svensk som klassisk och folkmusik, något som jag verkligen inte hade planerat. Det bara hände. Därav att jag numera nästan varje söndag hänger ihop med ortens spelmän och kvinnor, vilket är ett rejält roligt gäng faktiskt. Jag har också blivit mycket mer kritisk mot alla slags musik och har konstaterat att det finns oerhört mycket skräpmusik. Jag har alltid gillat stilen hårdrock men har nu, tack vare Spotify faktiskt, insett att oerhört många låtar innehåller samma gamla slitna klichéer och mycket är rentav fånigt. Det känns ganska omoget faktiskt och många gånger missas möjligheten att utdela ett budskap, vilket jag tycker är jättesynd. Att alltid få höra om drakar, demoner, vingar av stål, hur någon kryper som en hund för någon kärlek han inte kan ha, hur jättesynd det är om sångaren som tydligen hade världens sämsta uppväxt o.s.v. är som att berätta samma saga gång på gång. Tråkigt! Bara för att man har en elgitarr innebär inte det att allt man producerar automatiskt blir ashäftigt. Några som är riktigt bra på hårdrock, eller metal som jag hellre kallar stilen, och budskap är bandet Megadeth som i låten Of mice and men ger lite allmänna tips om livet, bandet Kobra and the lotus som i flera låtar, bland annat Losing my humanity har fattat grejen med hur världen ser ut idag samt självklart måste jag även nämna Foo Fighters låt The pretender där jag älskar texten.

What if I say I’m not like the others?
What if I say I’m not just another one of your plays?
You’re the pretender
What if I say that I will never surrender?

Relationer då? Som jag nämnde är jag mer klarsynt idag än förr, vilket har stärkt mig oerhört i personlighet och insikt i “spelet” mellan man och kvinna. Utan att gå alltför djupt i ämnet så ser jag numera de uppenbara fällorna, ofta av kvinnor i starkt beroendeställning av olika slag. Jag brukar säga att de vill inte ha en hjärtevän utan mer en vaktmästare. De av er som känner mig vet vad jag anser om kapitalism och materialism, vilket sorgligt nog många kvinnor håller fast vid. Att shoppa, ha det senaste och att hålla fasaden om det lyckliga, lyckade familjen hålls uppe till alla pris. En skev världsbild tycker jag då samma människor kan predika om hållbara samhällen och miljön, viket rimmar illa ihop med deras fritidssysselsättningar.
För att upprätthålla denna plastiga fasad, vilket innebär att även ha barn och karriär krävs en man och för mig känns det mest som att mannen i det fallet blir en språngbräda för att “lyckas”, vilket jag vägrar att vara numera. Jag bara beklagar att du har fallit för marknadens spel om att ge dig skapade behov.

För vad är det man verkligen behöver här i livet? Folk brukar nämna att ha någon att älska, men vet vi vad det innebär i verkligheten? Äkta kärlek kanske finns, men jag tror att det är en åldersgrej. Den första kärleken, ack så oskuldsfull, det kan jag gå med på och även när äldre kärar ner sig. För de är klara med all statusjakt, barnen är utflugna och karriären har de lagt bakom sig. Först då är det dags att prata äkta kärlek tror jag. Självklart är inte alla kvinnor på det sättet men en förkrossande majoritet, som det tycks. Det som verkligen räknas i slutet av livet är att ha goda minnen och älskvärda människor omkring sig och det tycks väldigt många människor ha missat i sin jakt på status, prylar och fasader att hålla uppe. Mina äkta vänner ringer för att bara prata bort en stund mina vänner ringer när jag t.ex. fyller år. En enkel handling som tyvärr verkar på utdöende men som faktiskt fortfarande uppskattas. Inte alla trivs med att leva som i hetsjakt utan kan unna oss de små och enkla ingredienserna i ett liv samt att det finns oroväckande mycket människor idag som är fyllda av antingen sig själva eller ren skit.

Jag ominstallerade dejtingappen Badoo härom dagen och jepp, det blev precis som det brukar. Jag berättar lite om mig själv, frågar henne om ditt och datt och får som vanligt löjligt korta svar tillbaka.
“-Ja jag jobbar”. “-God dag”. “-Jodå det är bra”.
“-Jag vill ha någon man kan diskutera högt och lågt med” brukar det ju heta men det där…? Inte en suck att det blir en givande diskussion av något sådant.
Efter att ha säkerställt att hon inte arbetar, kör bil eller utför en hjärttransplantation just idag påpekar jag detta evigt förekommande fenomen och då blir det tyst. Jämställt? För på dessa dejtingsajter gäller uppenbarligen samma gamla vanliga att mannen ska ta första steget, vara intressant och rolig och verkligen kämpa, samtidigt som kvinnan har hundratals att vraka mellan varpå “the good guys” dras över samma kam som “the bad guys” och får egentligen inte en ärlig chans. Inte att jag är emot jämställdhet men varför ska den bara åberopas när det bara gagnar dig? Att det dessutom i var och varannan kontaktannons eftersöks någon med humor, som har båda fötterna på jorden, ordnad ekonomi och som man kan ha diskussioner mellan högt och lågt med fastän det tydligen inte gäller är något som övergår mitt förstånd. Man börjar misstänka att många kvinnor mest spelar PR-kortet utan att egentligen ha en aning om vad de vill ha. De vill hellre uppnå andras förväntningar och mål. Kan det vara så enkelt?
Sedan är det snacket om att alla duger som de är, vilket är rent skitsnack. Har du käpp eller annat synligt fel får du kämpa 100 ggr mer än förr och du ratas nästan omgående,oavsett hur snäll, trevlig eller klok du är. Det är iaf som jag har uppfattat det. Då är du ingenting värd.
Att jag sedan snart 2 år tillbaka dessutom är nedkärad i en gift kvinna gör inte saken lättare. Detta är en gräns jag absolut inte överträder men jag tror jag har fått henne att förstå sitt värde för mig. Vi har väldigt sällan kontakt, jag låter henne vara ifred, men hon är den enda kvinna jag egentligen bryr mig om alls numera.

Men jag är inte den som krusar, adjöss och good bye. Vi ses på nätet när mr bad guy #78 har bedragit dig, svikit dig, vänstrat, misshandlat och svindlat bort både bilen, huset och svärmor på nätpoker. Frågan är om jag har lust att svara dig då. Jag är inte någons dörrmatta, det ska ni ha j-vligt klart för er. Hellre lever jag mitt liv ensamt än fjäskar för någon brud samtidigt som jag kväver mig själv.
I denna värld lever kvinnan på sitt utseende i väldigt stor utsträckning vilket hon också vet om. Därför försöker hon med alla medel att uppnå illusionen om det perfekta livet vilket också innebär att man behöver trampa på folk och det finns alltid villiga män, killar, pojkar att utnyttja.
Många kvinnor spelar på sitt utseende men samtidigt vet de att det har sitt bäst-före-datum.
Det känns mer som en hämnd på patriarkatet men jag tycker att det är ganska oschysst att ta ut sin ilska även på de som har förstått problematiken och faktiskt försöker motarbeta det.

En kille som verkligen har genomskådat detta är stand-up-komikern Bill Burr, vilken jag har har lyssnat i timtal på och även om mycket kan skrattas åt så finns det alltid ett allvar bakom hans shower. Han har verkligen fattat grejen.

 

Ensamheten då? Jag har ju tidigare beklagat mig över hur ensam jag faktiskt är, vilket kanske inte folk tror då jag är så lättpratad, en social kameleont och som väldigt många säger, jäkligt trevlig. Men så är det faktiskt, jag är väldigt ensam och det tycks inte bli någon ändring på det. Men kanske det är så, som mannen säger i detta klipp, att folk kanske inte längre är intresserade av att ha relationer över huvud taget? Men man vänjer sig vid allt, som det sägs, men visst är det märkligt att ingen av mina två bästa, och enda vänner har Facebook? Det är som jag har sagt i flera år nu att hamnar du där, hamnar du i backfickan. Du blir en bra-att-ha-kontakt, som förvaras framöver inom bekvämt räckhåll – och det är vid det som relationen stannar. Jag har haft “vänner” på min facebook i flera år utan att ha yttrat ett ord oss emellan. I dagsläget har jag närmare 300 kontakter varav jag inte pratar med någon alls på mitt privata konto och sedan jag blev tyst den 10 april 2020 har en enda hört av sig för att fråga hur jag har det.
En dag ska jag lista ut hur jag stänger av skiten för evigt men eftersom jag jobbar med sociala medier kan det bli svårt. Men en vacker dag.
Det senaste året har jag gjort mig av med mycket bekanta. Jag har mött människor i alla möjliga situationer där många har lovat guld och gröna skogar och hållit absolut ingenting av vad de har lovat. Tomma kastruller skramlar mest, som man brukar säga och numera tar jag folk med en nypa salt. Jag tror på det när jag ser det hända, om man säger så och det sköna är att jag har lärt mig att inte ha några förhoppningar, vilket gör det mycket enklare att hålla avstånd. Om man står för vad man säger så får man bevisa det också och handling är alltid att föredra framför dösnack. Jag är så trött på människor som plötsligt slutar att svara på frågor och lämnar diskussioner på nätet. Eller de som säger att de ska höra av sig och som inte gör det. Är jag så jävla ointressant? Om detta är något som de brukar göra så är det ingenting att vara bekant med anser jag. Tyvärr verkar detta vara allt vanligare och då känns det ännu mer okej att klippa kontakter för sådant vill jag inte vara del av oavsett hur tidstypiskt det än må vara.

Hur som helst, man vänjer sig vid allt, även ensamhet och även om det kan tyckas ledsamt så får jag socialt utbyte samt personlig utveckling genom att umgås med andra, äkta människor, ofta i kulturella sammankomster. Dans, teater, framträdanden, kurser, utställningar – för vi är där av samma orsak under nyktra former och för att inspireras, beröras och utvecklas som människor. Det är dessutom tusen ggr mer socialt och givande än på t.ex. krogen.
Jag hänger fortfarande på krogen men under helt andra förhållande. Delvis för att vara social men också för att påminna mig om varför jag valde det nyktra livet. Då jag ser och hör hur folk beter sig samtidigt som jag vet att de tröstar sig för att samhället inte är vad de hoppades på, men som de samtidigt göder genom att dricka bort sina surt förvärvade slantar. Jag går helt enkelt inte med på det. Men jag följer med och är social så länge det går. Det vill säga tills jag som nykter blir för tråkig och de som dricker alldeles för barnsliga. För är det inte därför vi går på krogen, för att glömma, för att få nappen i truten, bete sig som barn igen då inga bekymmer fanns. Stand-up-komikern Jim Gaffigan beskriver det så himla bra.

Även humorn har påverkats. Jag skrattar inte lika mycket och inte åt samma saker. Möjligtvis för att jag tycker det mesta av utbudet är ganska löjligt och i flera fall ren hjärntvätt, jakt på att vara PK eller att skaffa sig godhetspoäng.
“-Jag är emot djurplågeri!” Jaha, och? Varje sund människa är väl emot det och för att uppnå våra olika mål trot jag knappast att manifestationer eller militanta aktioner är svaret. Istället når vi varandra genom samtal och diskussioner generationer emellan.
Hur som helst är jag skittrött på att dravel och skitsnack, allt för att synas och få bekräftelse.
Jag tittar fortfarande på knäppa klipp på Youtube men skrattar knappt alls. Vid det här laget vet vi att en skateboard inte är stabil, att inte alla har kontroll i pulkabacken, att elchocker är obehagligt, att stegar är rangliga, att motorcyklar stegrar över om man gasar för mycket, att fulla människor beter sig som barn – vilket jag snarare tycker är tragiskt att se. Jag är urbota trött på det, ändå ser jag på det, suckar och förstår varför inte mänskligheten har kommit längre än såhär. Samma, samma, samma skit, år efter år. Det känns som att mänskligheten har fastnat i en loop och frågan är om jag vill vara en kugge i det maskineriet? Vår samtid och dess ideal tycks löjliga i mina ögon. Snabba pengar av minsta motståndets lag, prylar, statusjakt och ständigt denna lyckliga fasad alla desperat försöker hålla uppe. Ren dynga i mina ögon.

Jag kan låta gnällig men så är det inte. Jag har bara accepterat. Den beskaste medicinen var ensamheten men det är okej. Jag har alltid klarat mig själv och ju äldre jag blir, desto mer njuter jag av det. Samtidigt som jag skrattar åt dubbelmoralen som många människor besitter utan att själva inse det. Jag har kommit till insikt om så många saker och jag är så tacksam för alla erfarenheter och vändpunkter i livet som till slut satte mig på en helt annan kurs. det har också fått mig att vilja utveckla mig själv, att skaffa ett nytt jobb som har betydligt mindre med sociala media och tomma ideal som inte betyder ett smack, att göra. Detta är en nyss påbörjad process och är under utveckling och jag vet inte ens vad jag ska sikta på, bara något helt annat. Nyligen radera jag mitt konto för Anders Frihamn på Instagram, vilket bara kändes skönt. Bloggen har fått många fler läsare men framöver kommer mina inlägg att komma mer sällan. I dagsläget känns det bara löjligt då jag ser tillbaka i backspegeln och som trodde att den kunde bli något stort. I dagens samhälle har ingen tid att läsa längre texter, få intresserade av livets sanna värden och mer av ytligt skräp. Om du har läst ända hit måste jag beundra dig. Men en dag slutar jag nog att skriva, trots att jag har gjort det så länge jag kan minnas. Har jag slutat med så mycket annat kan jag lika gärna göra detta också. Min inspirerande musa fattas mig.

Jobbet. Min arbetsroll må vara bekväm på många sätt men det känns väldigt tragiskt att min talang som många säger är att kunna skriva enbart utnyttjas till att skriva catchiga små slogans och statusuppdateringar på sociala medier som i slutänden känns inte bara plastiga utan även meningslösa. I det långa loppet sett. Genom de senaste åren har jag fått oerhört mycket gott sagt om mitt skrivande och det börjar kännas som att jag borde göra något av det. Mot nya utmaningar. Som ni säkert har märkt skriver jag inte så mycket på bloggen längre och så får det väl vara tills jag kanske en dag, förhopppningsvis, kan tjäna en slant på det. Dessutom skulle jag gärna vilja tjäna lite mer i månaden för att förbättra min pension. Jag känner att jag har energi till så mycket mer och det är dags att ta tag i det, frågan är bara hur?
Men å andra sidan, om man förnekar sig själv allt mer, liksom kväver sig självt och numera finner det lätt att vara oerhört ensam, då kan man nog lyckas kväva sin kreativitet också, även om det tar tid.

Slutligen vill jag tipsa om filosofin stoismen, något jag försöker leva efter så bra jag kan. Det inkluderar stora delar av vad jag brukar prata om och som fler verkligen borde upptäcka.

Ha det bäst.

En numera annorlunda Anders.

2 tankar på “En väldigt annorlunda Anders”

  1. Läst! Och jag kan hålla med dig i mycket. Fortsätt skriv på bloggen och se det om inte annat som ett sätt till tidfördriv och att få ur sig tankar och åsikter. Du skriver bra som alla säger, men att man i dessa tider skall få pengar för det känns nog hopplöst. Jag tror du gillar att skriva, så varför inte bara låta det vara så. Se till att få en bra och större läsekrets och nå ut med bloggen på olika sätt, där tror jag du har nästa utmaning. Interagera mycket mer via denna blogg och din profil. Jag har sagt det till andra bloggare att de skall gilla och kommentera på andra bloggar, det gör att besökare på dessa bloggar blir nyfikna och kommer till den egna bloggen och på så sätt oftast får fler följare. Att länka inlägg via facebook ger nog väldigt lite, det har jag märkt genom det jag gör. Facebookfolk är inga bloggmänniskor, de vill inte klicka dig utanför trygga facebook, där är det kört.
    Mitt tips, ge hösten till att blogga mer kontinuerligt, interagera mer via din bloggprofil, bygg upp en bra bloggkrets, låt andra se din bloggkrets i högerspalten.
    Ha en fin måndag!
    🙂

    • Tack Tony för långt och utförligt svar, dig kan man alltid lita på 🙂
      Jo, jag har också funderat på det där, att genom att använda andra sociala media – som oftast är snabbare – så skrapar man bara upp småbitarna och alltså få fler följare. Man ska nog stanna inim till största del det media man själv använder.
      Ska botanisera runt lite mer inom denna sfär och inom de områden jag själv skriver inom.
      Ha en fin måndag, tisdag, onsdag och torsdag då du troligtvis läser detta. Ursäkta för sent svar 🙂

Kommentarer är stängda.