Unga arga förvirrade män

Det senaste året har jag uppmärksammat ett intressant fenomen. Antalet unga, arg och förvirrade män har ökat drastiskt.
Detta är för övrigt en helt ovetenskaplig iakttagelse och insikt.

Kanske detta är ett åldersrelaterat fenomen, jag vet inte, men det tål verkligen att diskuteras, men det är i stora delar ungefär samma mall som diskussionerna ogenerat går. Förutom att männen numera är vilsna av all kvinnlig frigörelse samt metoo-rörelsen tassar de (vi) som på sköra äggskal. Samtidigt som vi kanske innerst inne undrar, vad ska kvinnor med män till framöver? Patriarkatet må ha fallit, åtminstone till väldigt stor del i Sverige och fler länder tycks ta efter, vilket visar sig bland annat i politiken och näringslivet där allt fler kvinnor kommer upp i topparna. Sedan må det säkerligen vara sant att kvinnor är smartare men när det verkar bli allt lättare med konstbefruktning, då börjar nog vi män som sagt ifrågasätta nyttan med oss själva.

Själv tillhör jag troligtvis den äldre skolan av män som fortfarande hoppas på kärlek, relationer där man kompletterar varandra och som kan tycka att det är ett slags uppvaktning att dra ut stolen för kvinnan, öppna en dörr åt och ha djupa diskussioner ihop med. Kanske för att jag råkar veta att det finns oerhört många svårigheter som kvinna i dagens samhälle och att jag helt enkelt vill underlätta så gott jag kan. Kanske genom en nackmassage, helt apropå. Men vad jag förstår är det förlegat numera och att många kvinnor kan se det som ett förminskande. Men ibland duger det alldeles utmärkt, eller åtminstone för vissa kvinnor. Med andra ord, det finns inga raka spelregler längre, vilket gör åtminstone några av oss förvirrade.

En annan sak är ilskan och bitterheten. Måhända att detta är en vanlig åkomma för en viss åldersgrupp av män men historien brukar vara ungefär densamma. De har gått in med liv och lust och satsat allt på ett familjeliv, egna eller andras barn i sammanhanget, och på något sätt blivit dragna vid näsan i slutänden. Det är såklart mest synd om barnen som har vuxit upp och lärt känna en människa, med allt vad det innebär, som plötsligt dras bort ur deras liv i en ålder där man är som mest känslig, men tyvärr handlar det också slående ofta om ett slags utnyttjande. Mannen har fått vara en del av vardagen i ett familjeförhållande, ordnat med hus och hem på alla sätt och en vacker dag är det tvärt stopp. Oftast utan någon längre förklaring eller försök att lappa ihop vad som är trasigt. Historien är ytterst vanlig, verkar det som.

Diskussionerna börjar gå varma om den starka kvinnans existens, om den ens existerar och bitterheten är enorm. Vi män har också känslor, det var väl det ni ville?
Jag är övertygad om att ja, det finns verkligen starka kvinnor, men även om det sägs att ensam är stark så är man starkare om man är flera. Jag är väldigt glad att ha insett att samtliga relationer jag själv har haft har alltid varit ur samma struktur, att jag skulle vara riddaren i skinande rustning och att kvinnorna har varit i ett behovsläge – på ett eller annat sätt. Det var en väldigt smärtsam insikt, men personligen säger jag utan att tveka, att nu är det slut med sådan skit. Antingen skulle man stödja ekonomiskt eller vara ett slags arbetshäst plus att man var förväntad att höja henne till skyarna. Det fanns alltid ett behov och när den rosaskimrande romansen blev vardag, när stugan var renoverad, när bilen var köpt, då var det adjöss och good bye. Likadant vänrelationer där kontakten återigen togs upp, om något behövde göras. Alltid samma story.

Självklart ska familjen ha det bra och i synnerhet barnen, de ska alltid komma först. Utan att bli bortskämda förstås, och det finns faktiskt de män av idag som skulle offra allt för familjens väl. Men idag tycks inte det räcka. Möjligtvis att det är sociala medier och internet med all dess bekräftelse-drogande som gör att vi människor inte längre klarar av att se till även andras behov. Som inte tränar oss på att kunna hålla relationer igång, i vått och torrt, utan vi ger upp av den enkla anledningen att vi inte längre vet hur man kämpar tillsammans. Det är så lätt att unna sig något eller att skärma av. Idag ska allt vara lättillgängligt och bekvämt, och en relation som stöter på något hinder blir helt plötsligt inte värt att satsa vidare på. Alltid detta utnyttjande. Samma story, om och om igen.

Lite undrar man över hur barnens framtid blir. När det till 95% är mamman i familjesammanhang, vilken bild får barnen på män över huvud taget? För barn förstår mycket mer än man kan ana och under uppväxten suger de upp all information de kommer åt där föräldrar är måttstocken och idealet att följa. Hur kommer barnens framtida relationer att bli när en övertrött förälder inte orkar umgås med sitt barn utan bara ger dem en platta att underhålla sig med? För det är ju det fina med relationer, att man kan dela på bördorna, men det är som sagt kanske för krångligt i dagens moderna men stressade samhälle.

Därmed är det inte alls konstigt om män av idag blir arga och förvirrade. Att inleda en relation med baktankar och med en känsla av att man kan bli dumpad när som helst lär inte bli långvarig. Möjligtvis har man inte kommit dit ännu, att man har blivit misstänksam mot allt och alla, men när man väl börjat få de tankarna och dessutom flertalet omkring sig som bekräftar att sådan är spelreglerna numera, då kan man förstå att ensamhushållen blir fler. Det dör ungefär lika många kvinnor som män varje år, men kanske det inte är en slump att 70% av självmorden begås av män. Jag och många fler kan faktiskt förstå det.

Det är en verkligt tråkig utveckling jag tycker mig se sprida sig. När det talas om utnyttjande, strategier, dolda agendor och hur det systematiskt utnyttjas människor i jakten på sitt eget tillfredsställande. Då kan jag absolut förstå de som väljer att leva ensamma och rentav nobba det motsatta könet rakt av. För att det är enklare. Men frågan är hur människor egentligen mår i alla sin frihet men ändå totala ensamhet? Kanske idén om kärnfamiljen och kompletterandet av varandra är en förlegad tanke och idé som idag nästan spottas på?
Under årtusenden har inflytande av olika slag införskaffats med hjälp av agression och muskelkraft, men nu är de tiderna över. Patriarkatet håller på att rasa. Det tror jag personligen är en bra grej, men innebär det att vi härmed avskaffar mannen? Män och kvinnor är starka på olika sätt för hur skulle det se ut om alla var lika bra på allting? Låt oss vara starka tillsammans, och om det finns barn med i bilden, för deras skull.

TIPS 1: Appen Träffas på riktigt kan vara en hjälp att underlätta ensamhet men också att behålla sitt oberoende samtidigt som man träffar nya människor under olika träffar, aktiviteter m.m.
TIPS 2: “Bara män” är podden som aktivt står upp för det öppna och sårbara samtalet kring manligt normaliserat beteende. Om sårbarhet, öppenhet och viljan att förändra. Bara män finns på Acast.

 

Källor: Statistiska Centralbyrån, Suicidprevention

2 tankar på “Unga arga förvirrade män”

Kommentarer är stängda.