Ytterligare en dålig utekväll

En kompis ringde och han sa nästan direkt att han var ölsugen. Eftersom jag är social av mig hängde jag på trots att jag direkt visste hur kvällen skulle utspela sig.

Kompisen dricker tills det är dags att dra sig hemåt och han beställer en kebabrulle. Under hela kvällen sitter vi vid samma bord och folk talar med honom samtidigt som jag inte tycks existera trots att jag sitter mitt emellan dem. Jag får också massor av beröm för att jag kan vara social och ta mig ut på krogar och pubar men motstår all alkohol, vilket ju är trevligt att höra men tro mig – det är ingen kamp, bara att jag en dag fick nog av dekadensen och satte stopp för det. När telefonnummer skulle växlas mellan nyvunna kontakter var jag som luft.

Trots det sitter jag på sådana ställen av den enkla anledningen att det är den enda chansen jag har att få vara social på ett djupare sätt. Mitt bland folket men ensammast av dem alla, vilket är en lagom lustig känsla. Det går bra ett tag, tills mitt sällskap har blivit för full och respekten och det sociala börjar spåra ur. Sakta men säkert brukar det ju bli så. Men jag hänger envist kvar, mycket tack vare bartendern som emellanåt samtalar med mig. Det är rent ut sagt både smärtsamt och plågsamt när man får se hur kloka och fantastiska människor i övrigt, dricker sig ner till “korkad-nivån”, oftast helg efter helg.

Kvällen avrundas med att kvinna dyker upp intill mig och undrar vart mitt sällskap tagit vägen. För så är det alltid att det är mitt sällskap som drar blickarna till sig, som får telefonnummer och uppmärksamheten och jag får agera något slags mellanhand. När jag går ut på gågatan för att försöka byta några ord med dörrvakten ignorerar han mig, varför vet jag inte, vilket inte får mig att känna mig speciellt välkommen. Men jag fortsätter att försöka.

Det är ungefär såhär det brukar bli varje gång och jag undrar var alla andra människor är. De som kan prata utan alkohol, de som vill prata om mer eller mindre djupa saker, skratta åt fåniga skämt och bara ha det trevligt. Som tar sig tid att vara sociala och lära känna någon, på riktigt. Jag är på fel plats, med egentligen fel människor och vid absolut fel tider på dygnet. Men det är också det enda sociala utbud jag tycks ha att välja på.

Efter en burk med blandade nötter, två alkoholfria öl och lite vatten hamnade notan på 98 kr medan mitt sällskap fick betala över 500 kr, och det är ju en tröst att det blev såpass billigt ändå, plus att jag kommer må mycket bättre i morgon, utan något fyllesjukt sällskap i sängen som ångrar gårdagen. Men frågan jag ställer mig är, hur länge ska jag stå ut med detta och var finns alternativen? För detta suger totalt men får duga tills vidare, även om jag faktiskt lider.
Tack vare all isolering nu i corona-tider får man också lätt dumma tankar och den senaste tiden får det vara en sanning tills motsatsen bevisats, att jag måste vara det sämsta tänkbara sällskapet. Så får det vara då jag inte har någon att diskutera det med. Det som blir funderingar blir till mörka tankar och till slut sanningar. De kontakter jag försöker ha dör ut vilket får mig att tänka på det gamla citatet av George Bernard Shaw – “Tystnad – det fulländade uttrycket för förakt.” På något sätt verkar jag inte duga, corona eller ej och då blir det enklare att isolera sig själv, vilket jag har börjat göra allt mer. Det känns som om att jag aldrig passar in någonstans och det har jag väl egentligen aldrig gjort. Det senaste året har jag träffat väldigt många som har dykt upp som en virvelvind men som till slut har lovat stort och hållit tunt. Eller som rentav har försökt utnyttja mig på olika sätt och enbart hör av sig när de behöver något. Likadant vet jag inte hur många chat och diskussioner på nätet jag har haft som avslutats med att jag blir väntandes på svar. Kanske jag är för gammal men jag trodde att det hörde till vanligt folkvett att svara eller avsluta samtal. Enkelheten att bara ses eller åtminstone prata över telefon är oerhört sällsynt och det verkar vara ett utdött fenomen.

De senaste månaderna har jag, speciellt över helgerna, inte sett någon anledning att gå ur sängen på morgnarna utan jag har mestadels legat kvar halvslumrandes över halva dagen, ibland trots väldigt låga blodsockervärden och svaghet i kroppen då jag inte är intresserad av att äta. Det mesta kvittar, känns det som. Såvida jag inte har något socialt att se fram emot, men som jag redan har beskrivit, så är det alltför sällan, av oförklarade skäl. Tids nog kommer jag såklart ur bingen men frågan är egentligen varför? Överlevnadsinstikt antar jag.
Man får det inte bättre än man gör sig, kan ju vissa säga. Men man blir trött och uppgiven efter decennier av försökande, kan jag tala om. Som det känns idag är ännu mer isolering det enda rätta. Så att man slipper ha förväntningar.

Lite spridda tankar på kvällskvisten. Jag vill bara hitta en väg ut. En vacker dag.

When I find out all the reasons
Maybe I’ll find another way, find another day
With all the changin’ seasons
Of my life, maybe I’ll get it right next time
An’ now that you’ve been broken down
Got your head out of the clouds, back down on the ground
An’ you don’t talk so loud an’ you don’t walk so proud
Anymore and what for?

……….

Still, talkin’ to myself and nobody’s home, alone

4 tankar på “Ytterligare en dålig utekväll”

  1. Om än lite ledsamt och utlämnande, så är det ett väldigt bra och tänkvärt inlägg.
    Visserligen inte så konstigt en kväll på puben eller krogen där det är snabba möten med olika agendor som gäller. Snack under berusning och känslor x10 då är det lätt att lova och verka intresserad och byta nummer, lika lätt är det att helt negligera en person som inte stämmer in med agendan för kvällen. När morgonen kommer raderas numren och allt återgår till den vanliga grå vardagen igen. Som du nog skrivit förr… att hitta vänner och partner på krogen är lönlöst och en verkligt dålig idé.

    • Det är sant, man vill ju knappast ha någon som super ner sig till infantil-stadie. Då finns det betydligt bättre arenor att vara och hoppas på, helt klart. Egentligen är det ganska illa när man inser hur ens gamla bekantskapskrets fungerar och dessutom år efter år. Det tar lång tid att ta sig in i andra bekantskapskretsar, speciellt som en pandemi kommer i vägen. Jag överlever det mesta men just nu är det oerhört tungt.

Kommentarer är stängda.