Tankar om diabetes & relationer

Kärleken är blind och besegrar allt. Det är väl så det sägs? Men om ens diabetes har gett senkomplikationer, stämmer det verkligen då?

Det kluriga är att man knappast kan ställa en sådan generell fråga till det motsatta könet – om det är vad man föredrar förstås – för då man får individuella svar. En sak är ju att om ens partners situation helt plötsligt blir förändrad, då funkar nog relationen ganska bra. Man har lärt känna varandra, vet ens rutiner, för- och nackdelar. Att senkomplikationerna kommer in i live får man helt enkelt gilla och hantera bäst man kan. Men att ens ha en chans, åtminstone som man, är fruktansvärt svårt om inte omöjligt. Det är i alla fall så det känns.

Det kan säkert kritiseras men jag tror kvinnor har en fördel när det gäller sjukdomsbilder. Ofta är de centrum i familjebilden, navet allt snurrar kring. Det är svårt att förklara men eftersom män oftast är visuella så ursäktar ett vackert ansikte ganska mycket, om man säger så. Kanske jag har fel? Det är som sagt en svår fråga att ställa och till vem? En kvinna kan ha handikapp, diagnoser m.m. men på något sätt ursäktas och förlåts sådant nästan alltid. Män som har liknande “defekter” är lika med kasserade. Återigen, jag kanske har fel men det är iaf så jag har uppfattat det och själv upplevt.

Män däremot, vi får kämpa mer än någonsin för att ens få en blick tillbaka.

I vanliga fall, då man är helt frisk och ser hyfsat acceptabel ut, även då är det oerhört svårt och eftersom jag aldrig har hittat någon mirakel-lösning på detta så tycks det som att man helst ska både synas och höras mest för att komma någonvart. Man får sällan en chans att bevisa sina färdigheter eller egenskaper då konkurrensen oftast är massiv. Då tänker jag närmast på nätets dejtingsidor och i krogsvängen, vilket inte är de bästa ställena, jag vet, men det är de områden som jag tyvärr har mest erfarenhet av. Hur som helst, det är det verkligen tufft.

Tänk då någon som har senkomplikationer av sin diabetes på ett sådant sätt att det syns. Hur attraktiv är man då? Som sagt, en kvinna kan säkert komma undan med det mesta av alla möjliga skäl, men en man är körd ganska snabbt. Det finns helt enkelt för många andra och bättre alternativ och vem vill ha någon som sticker ut ur mängden på ett mer eller mindre handikappat sätt?

Jag har många kvalitéer, kanske mer än de flesta. Men spelar det egentligen någon roll alls?

Mina föräldrar och min uppväxt lärde mig så många saker.

Att jag ska lyssna på medmänniskor, oavsett ålder, värdera och ha respekt i diskussioner. Att familjen är värt allt och att barnen går före allting annat. Jag lärde mig hur en bra och trygg ekonomi kan se ut, att man måste visa naturen respekt och vörda den då den är själva källan till allt liv. Via mina yrkesår och krokiga karriärsval är jag kunnig i väldigt mycket, bland annat att laga saker, planera framåt, tänka praktiskt och logiskt. Via fritidsstudier har jag lärt mig att lyssna på andra och ibland, när jag kan, också hjälpa människor till självhjälp. Jag reagerar på orättvisor och tvekar inte att göra min röst hörd i både diskussioner och media. Att vara rättvis och låta alla komma till tals utan fördömande ser jag som naturligt. Eller åtminstone så som det bör vara.

diabetes och relationer

Jag är en rökfri djurvän som tror på att sprida goda ord i vardagen och att visa uppskattning mot medmänniskorna, i stort som smått. Mitt tålamod är stort, och även om livet är tufft känner jag att det inte är värt att prata om i någon större utsträckning utan man biter ihop, för sådant är livet. Jag kan vara väldigt envis när jag vet att jag har rätt, jag försöker se till att äta rätt och att röra på mig. Naturen har jag stor respekt för och tror på att man ska inte ta mer än vad man behöver. Kommersialism och materialism är fula ord för mig och jag tror på relationer människor emellan. Allt det handlar om egentligen är att ta sig tid att lyssna. Jag är ordningssam men inte till överdrift men jag lämnar inte skäggstrån kvar i handtvättstället eller skvätt av tandkräm på badrumsspegeln. Dessutom vågar jag påstå att jag också luktar ganska gott, samt att jag av någon anledning knappt svettas.

Det var väl ungefär i stora drag hurdan jag är. Självklart har jag fel och brister, som alla andra, men inga större avvikelser. Människor säger hela tiden att det är konstigt att jag inte har någon flickvän och jag brukar skämtsamt skoja bort det. Men så är det där med saknaden. Av ensamheten. Att ha någon att kramas med. Att ha någon nära. Kan man kanske lära sig att leva utan närhet?

Men utan förväntningar är livet ganska bra.

Med det menar jag att jag skapar inga som helst förväntningar att träffa någon eller att någon ska börja tycka om mig lite extra. Varför? För att chansen att det skulle inträffa är så minimala att det knappast händer. På grund av mitt handikapp. På grund av mina senkomplikationer. På grund av att jag är den jag är, smått unik kanske, men jag tror ingen normal människa skulle tåla det i längden. Så jag har liksom lagt ner det där. Jag har alltid varit mer eller mindre ensam. Kanske mest på grund av min diabetes, men även för att jag har alltid varit lillgammal och tänkt utanför ramarna. Det kanske skrämmer folk, jag vet inte, men vad jag vet är att det sociala spelet är alldeles för otydligt för min del för att jag ska ägna hela livet till att försöka förstå spelreglerna. Jag avskyr att ge upp men denna gång har jag faktiskt gjort det.

Om det händer så händer det. Ja, och den dagen får det vara välkommet men tills den dagen kommer jag inte göra några ansträngningar. Det får vara. För oavsett hur många bra egenskaper man har så trumfas man alltid av någon annan. Nödvändigtvis inte bättre, men kanske större, starkare, rikare, häftigare. En klen tröst är att tomma kastruller alltid skramlar värst, men jag vill heller inte vara tröstpriset. Där säger min stolthet och självaktning ifrån och jag sträcker inte ut handen mer än en gång längre. Det är helt enkelt slut med det och jag säger bara lycka till. Jag går min egen väg som alltid.