Jäkla kebab

Det är väl märkligt att man aldrig lär sig? Jag försöker skylla på den protesterande tonåringen inom mig som ibland leder mig in på fel stig, men jo, ja, okej, jag har haft diabetesen i över 40 år nu och det borde ha lärt mig ett och annat. Men ibland halkar man dit trots allt.

Som idag som blev ett snyggt exemplar på hur man inte ska göra. Efter jobbet skulle jag nämligen till sjukgymnasten för att uppdatera henne om hur det går med promenaderna som jag har lovat att göra. Innan dess skulle jag såklart äta något och valde något så fel som kebabtallrik. Alla diabetiker som läser nu nickar säkert igenkännande och vet hur mycket insulin som kommer att passa till en sådan måltid.

Till mitt försvar så hör det inte till vanligheterna att jag äter något så massivt som kebabtallrik. Jag brukar istället äta smått, grönt, frukt, nötter och bär i huvudsak och kanske lite schnitzel eller korv emellanåt. Att äta hör inte till mina intressen helt enkelt, men nu skulle jag vara duktig och äta ordentligt, tänkte jag. Dessutom inte lämna så mycket mat eftersom det är synd att kasta mat. Därmed började jag också må som jag förtjänar och föredraget jag hade tänkt att lyssna på, blev helt enkelt inte av. När man ska ha ett blodsocker på runt 6 och jag nu ligger närmare 20…
Farorna i en kebabtallrik är främst pommes frites och såsen och jag tog alldeles för lite insulin och istället för att börja krångla med dosen, undviker jag hellre att äta det.

För övrigt har blodsockret åkt hit och dit, antagligen för att jag har en pytteliten förkylning i kroppen. Jag känner inte av den men när insulinet knappt fungerar, ja då vet jag. Tecknen är välbekanta.

Ibland undrar jag hur mycket folk vet om socker i maten, för det finns precis överallt. Faktiskt är det numera så att sockersuget är klassas som ett missbruk och världshälsoproblem. Det är såklart inget man tänker på om man har en fungerande bukspottskörtel (som producerar hormonet insulin) men om den är ur funktion, ja då får du verkligen plugga kolhydrater a 100 gram osv.
Men mycket handlar också om trail and error, att testa sig fram helt enkelt. Allas diabetes är unika. Samtidigt förstår jag de människor som får diabetes och som helt enkelt inte orkar sköta sig. Det blir alldeles för tungt och för mycket att hålla reda på.

Då kanske det är tur att det finns folk som bloggar om sådana här saker, som kanske kan vara ett stöd och hjälp om det krisar. Med lite tur kanske jag rentav råkar hjälpa någon därute i Sockerland.

2 tankar på “Jäkla kebab”

  1. Hoppas din nivå stabiliserats nu.
    Jag var inte nöjd med mig själv igår efter träningen, jo själva träningen var effektiv, kanske för effektiv, för jag fick ett sådant kolhydrat och sockersug på eftermiddagen. Köpte t.o.m en Gott och Blandat för att få liv i det sega huvudet.
    Jag är en svag människa Anders, en svag människa. 😉

Kommentarer är stängda.

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska