Diabetes är ingen dans på rosor

Genom åren har jag hört en hel del konstigt angående diabetes. Det senaste att det är en välfärdssjukdom, vilket i så fall får åtminstone mig att undra hur väldigt små barn får diabetes.

Jag fick min diabetes typ 1 när jag var 2½ år gammal och det var första gången jag var nära att dö. Ett av symptomen att man har fått diabetes är att man dricker mycket och kissar mycket. Detta beror på att blodsockret i kroppen är så högt att energi måste tas var den finns tillgänglig. Först tas fettet bort, sedan börjar muskulaturen brytas ner. Kramper är också vanligt.

Det var alltså så jag var när mina föräldrar tog mig till sjukhusets akutmottagning. Min kropp var så uttorkad att läkarna inte kunde hitta någonstans att ta blodproven på så till slut fick jag nålen satt i foten, vilket också räddade mitt liv.

Monoject Injectomatic Auto Injector, som laddas med en vanlig spruta och som gjorde ett högt “KACHUNNK!” när den avfyrades.

Omställningen blev total, inte bara för mig utan även för mina föräldrar. Blodprover varje dag, likaså sprutor, vilket jag såklart inte gillade varav ett av mina tidigaste minnen är hur jag blir jagad genom huset med pappa efter som försöker ge mig mitt insulin. Såklart lyckades de till slut alltid men det var en plåga även för dem. Ingen vill ha sina barn skrikandes av fasa och sedan av smärta. Men de gjorde det av kärlek och det är tack vare dem som jag lever idag och kan berätta detta.

Resten av livet och fram tills idag tar jag fortfarande blodprover, kontrollerar mitt blodsocker (numera tack vare sensorer som är mycket enklare och skonsammare) och sprutor upp till 6 ggr/dag. Tekniken har blivit mycket bättre, med väldigt små nålar, men oftast gör det ont ändå. Dock inte så ont som det en gång gjorde, när nålarna var betydligt grövre.
Sensorn som jag nämnde är en liten vit sak som jag klistrar fast på armen och som jag byter varannan vecka. Därigenom kan jag lätt se blodsockernivån genom min mobiltelefon och tack vare den har jag numera ett mycket bättre blodsocker. Antal sprutor vet jag inte men det borde vara över 600.000 vid detta lag, vilket vore betydligt fler om jag inte hade fuskat i så många år.

sensor freestyle libre lossnat klisterlapp
Lite dåligt klister på denna men vi kör ändå! 🙂

Riskerna med ett högt blodsocker är betydligt fler än vad som återges i medierna. Ofta skummar de bara på ytan. Men det man oftast hör är att risker finns för blindhet, njurproblem och amputation av ben och fötter. Det finns flera komplikationer men som jag inte ens vill nämna. Men jag skulle vilja påstå att jag personligen är ganska långtifrån förstörd men det är också varför jag vid 37 års ålder började gå med käpp. De fina blodkärlen har gått sönder och känseln är starkt nedsatt från knäna och nedåt. Synen har blivit mycket sämre och även njurarna är skadade men tack vare sensorn (se bild t.h.) och bättre blodsocker kanske jag lyckas undvika dialys. Att behöva rensa sitt eget blod flera gånger i veckan är inget som skriker frihet direkt, därför är det så oerhört viktigt att sköta sin diabetes så bra som möjligt. Diabetiker är också riskgrupper när det gäller hjärt/kärlsjukdomar samt influenser och en så liten sak som en förkylning kan ha svåra komplikationer.

Så jag och mina föräldrar kämpade igenom barndomen och det gick bra, tills jag kom upp i tonåren. Ung och dum trodde jag att jag kunde leva som alla andra och började fuska en hel del. Kontroller av blodsockret kanske jag gjorde någon gång i veckan. Istället för 3-4 sprutor om dagen tog jag en. Med andra ord, det är inte konstigt att jag har mina problem idag. Men å andra sidan, det kunde ha varit mycket, mycket värre.

Betydligt lättare hjälpmedel idag i diskreta pennliknande format.

Hittills har jag varit nära döden inte mindre än tre gånger och ibland undrar jag om det inte hade varit lika bra att avsluta, här och nu. Genom livet har jag alltid varit den konstiga, den udda, den som luktar lite konstigt. Kanske diabetesen är förklaringen till att jag idag sitter vecka efter vecka, månad efter månad, ensam i min lägenhet. Det är på jobbet jag är social och jag har inga problem att prata med folk, men jag är fortfarande den udda, den ensamma och så har det varit genom alla år. I skolan gick jag ifrån lektionerna för att äta mellanmål och ta insulin och jag fick aldrig vara med på någonting.

Det värsta minnet jag har av ensamheten är när jag som liten är inlagd på stadens sjukhus, jag var kanske 8 år, det är runt jultider och jag står på översta våning, blickar ut över staden och gråter för jag saknar hemmet, mamma och pappa. Det är därför jag envisas med att skriva om diabetes så att barn och deras föräldrar ska slippa genomlida samma helvete som vi har gjort.

Det har varit en smärtsam process som än idag gör ont i mig, men jag har accepterat ensamheten. Människor föreslår fika och allt möjligt men inget händer. Ingen kommer och ingen ringer Efter 30 års försök blir man trött och ger upp. Det enda jag kan göra är att skriva vidare, åtminstone ett tag till. tills synen är borta.

Det jag vill säga är att jag hoppas att människor förstår vilket helvete sjukdomen diabetes innebär, år efter år, speciellt för barn. Alla får mer eller mindre senkomplikationer i kroppen, förr eller senare, men med forskningens hjälp kan vi få fram ett botemedel. Jag tjänar definitivt inte mycket pengar men jag stödjer Barndiabetesfonden som medlem och månadsgivare ändå. I min insamling på Facebook kan man skänka så lite som 10 kr.

Diabetes är numera en folksjukdom. I morgon kan det vara du, ditt barn eller barnbarn som drabbas. Ge ditt stöd för ett botemedel så snart som möjligt och bespara barn år av lidande och plågor.

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska