Finns det någon nationalkänsla kvar?

Den senaste tiden har jag funderat mycket på vår svenska stolthet och vart den har tagit vägen, varför den tycks ha minskat och vad lösningen kan tänkas vara. Även ställer jag mig frågan, varför är svensken över lag oengagerad och flat? Vi låter oss ju trampas på utan minsta protest. Har vi gett upp?

Låt oss bara klargöra: själv har jag aldrig varit nationalist på något vis och jag är nyfiken på andra kulturer samt att hjälpa till så gott jag kan när det gäller integration av nysvenskar. Med andra ord, detta handlar enbart om nationalkänsla, gemenskap och drivkraften att driva ett samhälle framåt.

Först av allt undrar jag om vi ens har något att vara stolta över och om det är värt att kämpa för? Människor pratar om svenska traditioner varav oerhört många är lån från andra kulturer, samt att flertalet är kristna och med tanke på hur ointresserad svensken är av religion numera så undrar man om det vore av någon större vinst att behålla dessa traditioner? Att fira skolavslutningen i kyrkan må vara fint men med tanke på vad kyrkan har pysslat med under århundraden så borde väl samvetet tyngas en aning. Speciellt med tanke på att vi idag bestämt hävdar att alla ska passa in, ha samma chanser i livet och inte får känna sig kränkta. Kyrkans historia är fullsmäckad med skuldbeläggande, lidande och utnyttjande.

De svenska traditionerna kan man läsa om på bland annat www.traditioner.se där det bland annat radas upp jul, påsk, pingst, midsommar, kräftpremiär, surströmming, mårten gås och lucia där oerhört mycket är lånat och taget. Det verkar som att svenskarna alltid haft brist på idéer när det gäller traditioner, såvida man inte ska anamma asatro och folktro som ju som sagt fick stryka på foten när kristnandet av norden påbörjades.

Folktro handlar mycket om att fira naturen och göra avstamp för en ny årstid, samt att visa tacksamhet för det. Med andra ord, ekologiskt odlande, miljötänk, återanvändning, framtida generationers förutsättningar är väldigt snarlikt hedningarnas tänkesätt. Trots det är det många gånger kommersialism och religion som har gjort avtryck på våra traditioner. Traditioner och folkliga fester som skapar sammanhållning och enighet. Men som det ser ut idag med allt vi har lånat in i våra traditioner är det knappast konstigt att vi känner oss splittrade som ett folk. Midsommar är det svenskaste vi firar idag, sedan kommer Kräft- och Surströmmingspremiär. Frågan är om detta räcker för att skapa en nationalkänsla i det svenska folket? Tillåt mig tvivla.

Jag letade på youtube om svenskhet och stoltheten men fanns mest bara trams gjort av oborstade rasister och annat pack. För övrigt fanns det om Smörgåsbord och IKEA typ. Den svenska naturen som är så fantastiskt men ändå gnäller vi om vädret så fort vi får chansen och vem orkar njuta av den när det finns hundratals kanaler på teven, paddor och mobiler att vila näsan över? Ska vi vara stolta för vår vapenhandel som inbringar miljarder kronor men som skövlar liv och som sedan skapar flyktingströmmar som vi sedan ska hjälpa? Dubbelmoral så det skriker om det! Ska vi sjunga högt så snart vi hör ABBA på radion och hävda att det var bättre förr? Det är nu det behövs förändring, innan den svenska folksjälen går under fullständigt. Svenskt brännvin och snus är inte förenliga med vår tidsålder och knappast något att vara stolt över då vi innerst inne har dåligt samvete över att vi förstör folks hälsa. Vi är stolta över det storslagna norrland med sin storslagna natur vars naturtillgångar skövlas på urinvånarnas bekostnad.

Vi är däremot bra på djurhållning. Vi är grymt bra på jämnställdhet, inte bäst men åtminstone långt upp i toppen. Vi tänker på miljön. Vi kan vara stolta över Ingvar Kamprad och hans imperium som skapar arbetstillfällen och förbättrar levnadsförhållandena för så många människor. Vi kan vara stolta över Allemansrätten. Även för att vi har Nobelpriset som är ett uttryck för någons oerhörda prestationer för en bättre värld. Att vara föredöme har alltid varit vår plikt på något vis, att vara lite mys-velour sådär. Vi ska på något sätt alltid ta ansvar och världens plågor på våra axlar och finnas tillgängliga för alla som på något sätt är utsatta. Tänk ändå om världen ändå var lite mera svensk. Är det inte dags att tänka lite på vårat hemland?

Är det skamligt att säga sig bry sig om sitt hemland? Är det fel att vilja ta till vara på det som är bra och vilja utveckla sitt land och sin kultur mot något som inte är bara bra utan snarare storartat? Något att återigen kunna vara stolt över? Jag är tredje generationens svensk och jag är starkt orolig för framtiden för jag har sett åt vilket håll det går. Mer vål på gatorna, gängkrig, fler hemlösa, grundläggande funktioner såsom vård, skola, polisväsende som alltmer går på knäna. Är det en så kallad välfärd att vara stolt över när vi tillåter privatisering med vinstintressen ta över? Vad f-n håller ni på med? Det är så man kan misstänka att vissa har planer på att fly landet och flytta till varmare breddgrader när de är färdiga med att mjölka ur nationen på sista droppen. Hur många är det som kan texten till vår nationalsång? Verkligen inte många skulle jag gissa, för de bryr sig inte. Det är bara en sång numera, som vilken annan, och det är svårt att finna energin av en gemensam folksjäl mellan textraderna. Vi firar knappt nationaldagen för det är förknippat med något så tråkigt som en ny regeringsform. Var ligger den folkliga stoltheten i det? Att Gustav Vasa blev kung 1523 och Kalmarunionen bröts är förvisso bra men har inget mer anmärkningsvärt hänt sedan dess? När till och med nysvenskar undrar vad sjutton vi håller på med så börjar man fundera.

Vad jag menar är att vi borde sluta leva i det förgångna och sluta klaga på allt som var bra med Sverige förr i tiden. De tiderna är över sedan länge. Det är istället tid för att ta vårat ansvar som ett folkslag och rösta ut pengahungriga, samvetslösa iglar som bara tänker på sig själva. Bevara de få svenska traditioner vi har kvar och kanske tillomed starta nya eller gå tillbaka till gamla seder och bruk innan kyrkan och kommersialismen kom in och förvanskade allt. För att skapa en gemenskap som driver framåt istället för att alltmer låta oss sjunka ner i obetydligheternas träsk. Vi har tappat kämparglöden, energin och gnistan till att vilja utvecklas. Vi har stagnerat och låter oss bli trampade på år efter år. Vi låter oss bli utnyttjade av olika regeringar som dessutom isolerar och ställer oss emot varandra av skäl som de själva har diktat upp, istället för att vi gemensamt ställer oss upp och vägrar acceptera avskaffandet av vårat land och kultur.

Det gamla mottot “En svensk tiger” syftade på världskrigens risker för spioner. Nu betyder det något helt annat och det är verkligen inget att vara stolt över. Håller du med? Dela då gärna detta på sociala medier.

Läs gärna ledarkrönikan “Den europeiska sjukan” publicerad i Borås Tidning den 15 april 2018


Nedan, om ni orkar läsa, har jag gjort en liten sammanställning av olika traditioner som vi firar i Sverige men som i själva verket inte är så svenska. Förutom ett fåtal.


Julen är den största högtid vi har. Först och främst är julen ursprungligen en hednisk tradition som övertagits av kristendomen, och genom denna firas till minne av Jesus födelse, som för övrigt inte forskare vet exakt vilket år eller dag som Jesus föddes.  Lite lustigt det där men visst, en fin tradition är det ju även om den idag handlar alldeles för mycket om kommersialism för min smak. Julrim på julklappar kommer ursprungligen från antikens Rom. Jultomten var från början en bock, följeslagare till den turkiska helgonet och biskopen Saint Nikolaus, som senare kom att bli en kombination av den amerikanska tomten och Jenny Nyströms nya typ av jultomtar under 1800-talet. Kring mitten av 1700-talet dök de första klädda granarna upp i Sverige. Under 1800-talet blev det allt vanligare med julgran i de borgerliga hemmen och man börjar importera tyska julgransprydnader. I Stockholm började man 1870 att varje söndag i advent tända sju ljus i en gran. Varför just 7 i antal? (Universum är för övrigt uppbyggt av matematik) Talet 7 har alltid betraktats som speciellt: veckans sju dagar, världens sju underverk, regnbågens sju färger, de sju dödssynderna, osv. Under 1920- och 30-talen ersattes adventsgranen med adventsljusstaken som har fyra ljus (vilket är mycket märkligt eftersom talet 4 inte tycks ha någon relation till religioner). Det har sedermera blivit vanligt att kyrkor också har en klädd gran vid altaret, som ska symbolisera Livets träd i Paradiset.
Med andra ord, julen är verkligen inte svensk och om man ska bevara svenska traditioner ska man istället inrikta sig på den före kristnandet då man i Sverige firade julblot för att hylla de korta midvinterdagarna. Julblotet inföll i mitten av januari (påstås det) och i takt med att Sverige kristnades förlorade julblotet sin status. En del av de hedniska traditioner fortlever dock i förkristen form inom julen. Dock förbjöds midvinterblotet av kyrkan och det kanske var bra då det anas att det förutom rejäla fylleslag offrades häst, svin, nöt och får och även människoffer.
Barbariskt måhända men det är i alla fall det svenskaste vi har i traditoner när det gäller vintertid och årsskifte. Blot betyder för övrigt “offer”.

Tidigast nämnd: 1700-talet


Påsken är tyvärr inte mycket bättre. Korsfästelsen av Jesus skedde under den judiska påsken och även om påsken i allra högsta grad är religiös och allt fler svenskar lämnar kyrkan, ska den ändå firas. I Norden firades under samma årstid vårblot, det råder dock osäkerhet om hur det påverkat det kristna påskfirandet. På senare tid har påskhögtiden för gemene man förlorat mycket av sitt religiösa innehåll och blivit en sekulariserad familjehögtid där gammal folktro, fornnordiska traditioner och kristna traditioner blandas. Påskkärringar är enligt gammal svensk folktro en häxa som enligt tradition flyger på kvast till Blåkulla på skärtorsdagen eller natten mellan dymmelonsdagen och skärtorsdagen för att sedan återvända på påskdagen. Hela meningen för häxorna var enligt folktron att fara till Blåkulla för att fira med djävulen där det bland annat skulle förekomma orgier. Ordet Blåkulla anses vara en försvenskning av det tyska Blocksberg, enligt sägnen hemvist för Satan. Blå hade förr också betydelsen svart, så Blåkulla betydde också “Svarta kullen”.

Det är osäkert när påsktraditionen att barn klär ut sig till påskkärringar tog sin början i Sverige, men seden var spridd i västsvenska städer vid mitten av 1800-talet. Därför är de första påskkärringarna förmodligen från början av 1800-talet eller tidigare. I vissa delar av Sverige går barnen runt bland bostadshusen i kvarteret, ringer på, önskar glad påsk och överlämnar små tecknade påskkort eller påskbrev som de själva ritat. Som tack bjuds de vanligen på godis, småpengar eller någon annan liten gåva. I andra delar av Sverige, som t.ex. Dalsland, kastar man påskbrev. Dvs påskkärringarna smyger fram till vänner, grannar och släktingars hus och öppnar dörren skriker Glad Påsk och kastar in ett påskbrev som innehåller godis och kanske en påskkaka, Sedan gäller det att snabbt springa iväg så man inte blir fångad. Den som är hemma ska jaga påskkärringen. I Västsverige är påskafton den vanligaste dagen att kasta påskbrev eller gå påskkärring, medan det i övriga landet snarare är skärtorsdag.

Påskris är kvistar, vanligen från björk, som ofta tas in i hemmen och pyntas till påsk, ungefär som en påskens motsvarighet till julgran. Påskriset kopplas till Jesu intåg i Jerusalem, och de palmblad som ströddes framför honom på marken. Påsken är kanske mer än någon annan högtid förknippad just med godis. Det säljs mycket godis i Sverige kring påsk, en del av det hamnar i påskägg av papp eller plast och en del lämnas till påskkärringarna. Svenskarna beräknades påsken 2010 äta 6000 ton godis. Med andra ord, ytterligare goda tider för kommersialismen. Påskeldarna är kända i Sverige sedan åtminstone andra hälften av 1700-talet (det tidigaste belägget är från 1768 i Västergötland) och har kommit till Sverige från Holland via holländska köpmän till Göteborg. Därifrån tros seden att tända eldar spridits över västra Sverige. För att skrämma bort påskkärringarna eller häxorna. Återigen, om vi ska bevara svenska traditioner så bör vi fira vårblot. Sedan år 2000 håller olika samfund varje år ett stort vårblot vid Uppsala högar under påskhelgen. Denna tradition initierades av dåvarande Sveriges Asatrosamfund.

Tidigast nämnd: 1800-talet(?)


Midsommar. Det är okänt om midsommarfirande förekom under förkristen tid, varför alla förkristna kopplingar är mycket spekulativa. De äldsta bevarade skrifterna som nämner midsommarfirandet i Norden är de isländska kungasagorna från 1200-talet. Där skrivs det om Olav Tryggvason och står att läsa: “Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.” Tidpunkten för dessa förkristna offer- eller kvartalshögtider inföll alltså ungefär tre eller fyra veckor senare under året, än de kristna högtider det folkliga högtidsölet flyttades bakåt till, då det är välkänt att vinterblotet ägde rum i mitten av januari (inte december) och alvablotet i oktober (inte september).

Den kristna kyrkan började på 300-talet fira den helige Johannes döparens dag den 24 juni (Johannes föddes enligt Lukasevangeliet sex månader före Jesus och firas därför sex månader före jul). Högtiden spreds från medelhavsvärlden till andra delar av Europa med kristendomens spridning.  Det folkliga firandet ledde 1425 till att ärkebiskop Johannes i Lund förbjöd midsommarvakor. Kyrkan försökte att få det folkliga firandet till att bli ett firande av Johannes döparen, men lyckades sämre med det än vad man lyckats med jul och Jesu födelse. På 1300-talet sökte nunnorna i nuvarande Sko kloster tillstånd att anordna folkliga fester i samband med midsommar. Anledningen var troligtvis att få bukt med det stökiga folkliga firandet som bland annat innebar dans på kyrkogårdar, stöld av heliga bilder och skamlösa visor. Midsommarstången kom troligen till Sverige från Tyskland på 1300- eller 1400-talet. Den kallas även majstång, av vissa ansett stamma från det åldriga ordet maja som betyder “smycka med löv”. Andra anser att namnet kommer av tyskans Maibaum. Det finns olika teorier om majstångens ursprung. Enligt Mai Fossenius har den svenska midsommarstången sin bakgrund i tysk tradition där man pyntade med löv och grönt vid festliga tillfällen, och som blev populär i Sverige under 1300-talet. Förmodligen är det ett romerskt bruk att pynta med grönt i samband med nyår som anknutits till första maj-firandet i norra Europa eftersom den 1 maj har räknats som nyårsdag. En vanlig men felaktig föreställning är att midsommarstången skulle vara en fallossymbol, men att den i äldre tid skulle ha symboliserat en fallos saknar belägg. Idén om midsommarstången som en forntida fallossymbol uppkom under 1800-talets slut, och hänger enligt etnologen Jonas Engman samman med Freuds och psykoanalysens inflytande. Däremot kan stången vara inspirerad av kristen symbolik, skriver Engman.

Här är det tack och lov inte kommersialism med i bilden (så mycket) men religionen är återigen med i bilden. Tidigast nämnd: 1200-talet.


Kräftskiva. Ordet förekom första gången i Sverige i Dagens Nyheter 1931. Ordet “skiva” syftar i det här sammanhanget på bordsskiva, och ursprungligen ett bord dukat med mat och dryckesvaror. En kräftskiva, kräftkalas eller kräftfest, är en traditionell svensk fest i samband med kräftfiskesäsongen under sensommaren och hösten. År 1907 spreds sjukdomen kräftpesten i Sverige. Detta ledde till att flera av populationer av flodkräftor senare dog ut. Man började därför i slutet av 1960-talet att importera kräftor från olika länder som Turkiet, Spanien och Kina, vilket gjorde att kräftor blev alltmer lättillgängliga i landet och kan ses som grunden för den traditionella kräftskivan. Inledningsvis var det vanligare att den övre klassen firade denna fest, men på 1960-talet blev det allt vanligare bland alla samhällsklasser i Sverige.

Ingen religion med i bilden men däremot Kommersialismen som årligen gör tappra försök att få oss att anordna jättelika kräftskivor med tillhörande alkohol i massor. Dock tycker jag det är en smått märklig anledning till att fira. Tidigast nämnd: 1931.


Surströmminspremiär. Surströmming är strömming som konserverats genom jäsning. Jäsning av livsmedel är en mycket gammal konserveringsmetod som funnits i årtusenden. Den äldsta fiskfermenteringsanläggningen man känner till låg i södra Sverige i Norje Sunnansund för cirka 9 000 år sedan. Bland annat fanns industriell tillverkning av syrad fisk, garum, i romarriket. Surströmming är förmodligen en rätt med mycket gamla anor, men att konserveringsmetoden i Sverige först blev vanlig under 1500-talet då saltbrist uppstod på grund av kung Gustav Vasas krigföring. Man saltade då in strömmingen med mindre salt än vanligt. Till skillnad från många festrätter, har surströmmingen ursprung i en billig vardagsmat i bondesamhället. Fiskens fermentering (jäsning) var i själva verket en metod för att bevara fisk. Surströmming är känt i Sverige från åtminstone 1500-talet, då man idkade handel med surströmming.

Kommersialismen försöker säkerligen sälja detta men det tycks aldrig bli någon folkstorm. Man kan väl undra varför. Inte heller är Religioner inblandade. De rynkar väl på näsan åt denna tradition. 1500-talet.


Mårtensafton är en högtid som firas den 10 november, ofta med gåsmiddag. Själva högtidsdagen var ursprungligen Mårtensmässan, 11 november. Högtiden firades förr i hela Sverige, men är i dag främst förknippad med Skåne. Högtiden firas på liknande sätt i Danmark (Mortens aften) och på kontinenten, främst i Tyskland. Mårten har fått sitt namn efter helgonet, klostergrundare och biskop Martin av Tours. Martinsdagen firades ursprungligen inför den 40 dagar långa fastetiden som sträckte sig fram till jul, en influens i kristendomen som bottnar i det då starka bysantinska inflytandet. Julfastan inom katolska kyrkan är idag i princip borta, men återfinns ännu i den ortodoxa kyrkan. Martindagen var av tradition den dag då tiondet inkrävdes. Skatt betalades långt fram i historien in natura, bland annat i gäss, inte minst eftersom vinterhållning av djur var dyrt. I Sverige omtalas firandet av Mårtengås första gången på en herrgård på Södertörn 1557. Under 1700-talet började gäss bli ovanligare i stora delar av Sverige vilket ledde till att traditionen dog ut på andra håll än i Skåne.

Där ser man, Kyrkan var inblandad även i detta, blir vi överraskade? Kommersialismen går det sämre för, hur det nu kommer sig? Troligtvis är boven i dramat urbaniseringen av människor och färre satsningar på bönder eller gåsuppfödning. Det har helt enkelt inte legat i tiden. Tidigast nämnd: 1557.


Lucia är en högtid som firas den 13 december, samt namnet på högtidens huvudperson. I Sverige markerar luciadagen tillsammans med advent inledningen på julfirandet. Den svenska Lucian är en blandning av både förkristna och kristna figurer och denna tradition har spridit sig till andra nordiska länder, och i viss mån också utanför Norden. Lucia är även ett helgon i romersk-katolska kyrkan med ursprung från Sicilien. Dagens nordiska luciafirande har dock inte mycket gemensamt med helgonkulten. Ordet lucia kommer från latinets lux, vilket betyder ljus, vilket enligt många teoretiker sammanfaller med att religioner är sätt att kontrollera människor tvärt emot skaparens vilja och då blir det märkligt att “Ljusbäraren” även är namnet på Lucifer – men det är ett helt annat ämne.) Enligt folktron var den 13 december en farlig natt eftersom många övernaturliga makter var i rörelse då. Man trodde även att djuren kunde tala under lucianatten. Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och det firade man med att äta och dricka lite extra. Även husdjuren fick extra foder. Under 1300-talet, då Europa hade den julianska kalenderräkningen, inföll luciadagen samtidigt som vintersolståndet på norra halvklotet.

Lussinatta inträffade den 13 december och det var då som Lussi, eller Lussekäringen, en kvinnovarelse med onda egenskaper likt en kvinnlig demon eller häxa, kom ridande genom luften med sina följeslagare som kallades för lussiferda. I vissa trakter, särskilt i Västergötland, handlade i stället om en man, Lussegubben. Lucialegenden var känd i Norden först på 1200-talet, och först på 1300-talet var namnet allmänt känt som namn på dagen. Lussi är med all sannolikhet en personifikation av dagen, utan koppling till helgonet. Under tiden mellan lussinatta och julen trodde man att troll och onda andar var särskilt aktiva utomhus. Det var synnerligen farligt att vara ute under själva lussinatta. Barn som hade begått illdåd behövde akta sig extra noga, då Lussi kunde komma ner för skorstenen och röva bort dem. Och om vissa av julens förberedelser inte blev klara, kunde Lussi straffa gården i fråga.[9]

Återigen en hednisk tradition som gjordes om av kyrkan. Kommersialismen har inte mycket att hämta denna gång. Tidigast nämnd: 1200-talet.


Källor: Wikipedia samt Dagens Nyheter

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska