Jag är fruktansvärt fördomsfull

Du är det. Jag är det. Alla är det. Fördomsfulla, på något sätt och mer eller mindre.

Jag kom nyligen till insikten att jag är det, alltså fruktansvärt fördomsfull. Mot minoriteter och andra kulturer är jag hur lugn som helst, men det finns en viss grupp som får blodet på mig att koka..

Detta är inget nytt fenomen, jag har haft det i många, många år, men nu börjar det bli oroväckande då jag är på gränsen till att bli våldsam. Jag, världens mest toleranta och snällaste kille kan faktiskt bli sådan. Jag predikar gärna om hur vi ska lyssna på varandra och tolerera våra olikheter men jag har insett att jag är inte alls så tolerant och objektiv som jag faktiskt har trott jag är. Låt mig förklara…

I ett antal år har jag haft något som jag har kallat för “moderat-radar” vilket kortfattat inneburit att så fort en moderat, eller åtminstone blåblodig, har uppehållit sig i närheten, har jag kunnat känna det. Oslagbart och sant, men till vilken nytta kan man undra? Hur som helst, jag har liksom haft ett sjätte sinne för detta och det har aldrig slagit fel. Jag har till o med frågat människor jag har misstänkt och mycket riktigt, de har varit moderater eller åtminstone väldigt nära. Ett slags superkraft kanske man kan kalla det. Men på senare tid har detta förstärkts oerhört, så till den grad att det faktiskt skrämmer mig.

Som förra helgen då det i ögonvrån dyker upp en yngre man och min moderat-radar slår på fullt alert. Han var oklanderligt och perfekt klädd. Med vit skjorta, slips, pressveck på byxorna, allting sittandes perfekt och dessutom med en iPhone, vilket fick mig att rentav må illa. Förlåt, men jag kan helt enkelt inte tåla sådana människor för i min värld är sådana människor oerhört fördömande och vars enda intresse är att leva lyxigt, bära och köra det bästa, med andra ord onödigt dyrt bara för att de kan, samt att de inte vill socialisera med vanliga människor som mig utan bara låta dem arbeta tills de inte kan fungera som människor längre. De som trots ohälsa jobbar hårt och gör sitt absolut bästa. Varenda fiber i hela min kropp skriker rakt ut och på senaste tiden har jag varit på gränsen till våldsam. Det har inte hänt ännu men ge mig en mikroskopisk chans att mula snubben och jag gör det, mer än gärna.

Jag vet, detta är så fel det kan bli och jag skäms över min reaktion. Man ska vara tolerant och lyssna på människor, begrunda att vi är olika och gå vidare. Men det är så oerhört jäkla svårt när det kommer till denna sorts människor, fastän jag inte vill. Det är bara fel, rätt och slätt, men ändå reagerar jag på detta vis.

Frågan är, vad har jag råkat ut för tidigare som har resulterat i detta? Det enda svaret jag kommer på, när jag rannsakar mig själv, är att det har varit borgerligt styre i 8 år och jag har suttit och sett människor, fantastiska människor, blivit utförsäkrade, överkörda och utplacerade fastän de i verkligheten skulle behövt vård. Dock i ett välfärdssystem som har blivit totalt utmjölkat tack vare effektiviseringar och privatiseringar och som idag inte fungerar. En grundläggande funktion i vårat samhälle som går på knäna och min enda tanke är vad i helvete har ni gjort?

Men jag ska vara rättvis och ge det en chans och inte låta rubrikerna färga min åsikt, så jag har en plan. Inte så utarbetad ännu men fortfarande en plan. Jag ska helt enkelt försöka prata med någon, vem som helst, som jag reagerar så mot, och verkligen försöka förstå. Det blir en otrolig utmaning och jag vet inte vad utgången blir, men jag vill verkligen försöka. För hur jag än vrider på det är jag fortfarande övertygad om att genom kommunikation har vi en chans att förstå varandra. Trots att jag känner avsky och helst vill lämna lokalen, eller ännu värre, ska jag verkligen försöka prata med någon som är av den modellen, blåblodig och som älskar pengar över allt annat. Dock skulle jag behöva tips om hur man kan inleda något sådant samtal med en människa  man aldrig annars skulle vilja tala med.
Tips mottages tacksamt!

 

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska