Rätt väg ut?

Jag ska säga som det är. Jag saknar familjen. Jag saknar barnen. Jag är inte religiös vilket kunnat ge mig en mening med livet, men nu är jag inte det. Familjen var meningen. Men nu är situationen en annan och det är bara att gilla läget. På något sätt.

Så jag försöker fylla min vardag med andra saker. Det går lagom bra. Dagarna går och jag tänker knappt alls på vad som har varit, men det finns ändå ett slags tomhet inom mig. Något som gräver, skaver och värker.

Jag försöker vara ute och social, vilket fungerar bra. Folk i min närhet välkomnar mig, klappar mig på axeln och kallar mig vid namn. De vet vem jag är, helt abolut, vilket känns bra. Jag är mer eller mindre känd och jag har en trygghet. Men det är de många gångerna där emellan som bränner i hjärtat. När ensamheten och meningslösheten gör sig påmind.

Förr gillade jag att se America´s Funniest Videos och skrattade gott åt alla dråpligheter. Det fungerar inte längre. Numera kan jag se klipp efter klipp på youtube och inte ens le. Det känns som om jag har tappat hoppet om mänskligheten på något sätt. Det är tomt. Tyst. Ensamt.

En dag vänder det, det vet jag. Kanske det är värmen och solen jag saknar, eller sällskap. Frestelsen att sova sig igenom både dagar och helger tills jag blir så svag att jag inte orkar stå upp är lockande. Samtidigt vet mitt innersta att det inte är lösningen. Så jag kämpar på dag för dag för att en dag få nog och vakna upp igen med viljan att leva.

Mörkret ska inte vinna. Så är det bara. Väntan bränner men jag ska vinna. På något sätt.