Upp på scen!

Idag stod jag på en scen för första gången på 14 år. En målstolpe är därmed nådd. Nästa gång blir det en större publik! (?) 😉

För de oinvigda, låt mig förklara.
Det är så att på mitt arbete har vi julmys varje år, där de som vill gärna får gå på scen och framföra något av deras val. Det kan vara sång, musik, dans eller vad du vill. Jag jobbar på ett oerhört kreativt ställe och betänk också detta, att detta var en tillställning för enbart de som på något sätt jobbar eller har jobbat inom huset. Imponerande, allra minst, att vi har så mycket talang under våra takåsar. Jag jobbar på ett riktigt häftigt ställe må ni tro.

Hur som helst, jag fick idén att eftersom jag till vardags är en ganska humorfylld yngre man i mina bästa år som gärna bjuder på mig själv, så varför inte göra ett nummer med stå-upp? Samtidigt har jag i flera år tänkt att få möjligheten att kunna informera om diabetes vore ju häftigt, så varför inte göra båda? Humor och diabetes, jodå, det går nog bra, tänkte jag. På den tredje versionen av manuset som blev betydligt kortare men absolut mer kärnfyllt ställde jag mig alltså, efter månaders planerande, äntligen på scenen.

Det var ungefär 60 personer i publiken. Arbetskollegor, de som hade slutat hos oss under året samt styrelsen. Det var när jag insåg att det ju faktiskt var en hel del folk som jag började undra vad jag hade gett mig in i denna gång. Men skam den som ger sig!

Även om inte alla skämt satt perfekt och jag snubblade lite i texten under genomförandet så blev det bra och jag får erkänna att jag fick blodad tand. Som sagt, jag fick redigera ned ganska kraftigt så jag har material kvar till åtminstone ett till framförande på samma tema. Samtidigt som jag hela tiden kommer på fler skämt, så vem vet hur långt det skulle kunna bli? Hur som helst, jag fick oerhört mycket beröm efteråt och jag fick definitivt bevis på att det faktiskt går att skratta åt även jobbiga saker, som diabetes.
Om jag var nervös? Nja, jag tror inte det var så farligt faktiskt. Att mina ben darrade på scen berodde nog mest på att jag knappt hade sovit natten före och mina blodsockernivåer lekte berg-o-dal-bana. Men det gick bra!


Sist men absolut inte minst, tusen tack till alla som har hjälpt mig utmed vägen.
Tony D, Lisbeth, Mathilda och Janoch för hjälpen med manuset och den kreativa kritiken.
Tony N, “Andi-Christ” och Lotta för de goda tipsen.
Tord och Göran för hjälpen med filmandet.
Roger för ljudet och ljuset.
Tony N och Chris för hjälpen på scen.
Plus alla andra som peppade mig.

…och tusen miljoner tack till den fantastiska och underbart spontana Louise som var min ovärderliga side-kick på scen. Detta gick ju fantastiskt bra och dina ljuva toner på saxofonen samt ditt välekiperade skägg satte liksom kronan på verket. Härligt! Detta får vi göra om!

(Med lite tur så kommer ett filmklipp upp om några dagar eller så.)