Människor förändras trots allt.

Förändras du? Har du förändrats de senaste tio åren? Jag tror nog att du har det. Eller?

Människor är vanedjur och det är väl mer eller mindre bekräftat att människan mår bra av att ha rutiner. Som diabetiker sedan 40 år kan jag absolut hålla med och jag vet att det är viktigt, åtminstone ur en hälsosynpunkt. Men sedan finns det saker i livet, bra eller dåliga, som faktiskt förändras, mer eller mindre.

Som riktigt liten var jag troende och hade som vana att be både kvällsbön och varje gång vi åt lunch eller middag. Någonstans i tonåren försvann den vanan, av olika skäl, och huruvida det är bra eller ej kan man ju diskutera. Dock inte här och nu tack. En gång i tiden var jag också en blyg och tyst liten grå sak som aldrig varken hördes eller syntes, men det förändrades också med tiden. Men från tonåren fick jag också ovanan att dricka alkohol. I början och många år framöver blev det min tröst och min belöning efter hårt arbete. Så var det, nästan som en regel, att när helgen kom skulle jag ha öl och helst under både fredag och lördag. På semestern kunde det bli alldeles för mycket, helst varje dag, och så höll det på. Som en napp för vuxna höll jag på, år efter år och nu i efterhand kan jag tycka att det var otroligt barnsligt av mig. Men på den tiden var det en sport att kunna dricka omåttligt. Det var häftigt och ett tecken på hur tålig man var. Som om man måste bevisa något, men för vem? Att det dessutom sabbade min diabetes var inget jag bekymrade mig över det minsta.

Men så började jag fundera, vad är egentligen poängen? Att åka till affären, släpa hem skiten som kostar pengar jag kunde ha roligare för, hinka i mig något som egentligen inte smakade speciellt bra, bli lagom sladdrig för att nästa dag vara seg och inkapabel att göra något roligare än att stanna hemma. Vad var poängen? De ledde ju ingenstans. Det kostade pengar. Jag hade redan testat att dricka och det blev i stort sett likadant resultat varenda gång. Till vilken vinning? Jag insåg att detta bara var ett löjligt begär, ett låtsasbehov jag hade som gjorde mig till slav under omständigheter som trots allt var livet. Livet som jag insåg att jag ville leva istället för att tränga ute i ett lulligt tillstånd. Det var helt enkelt inte att leva. Det var ett beroende som fängslade mig.

Aldrig att jag var otrevlig när jag drack men det var så utan poäng och vinning att jag till slut bestämde mig att nu struntar jag i detta. Inga fåniga ölburkar skulle bestämma över mig! Så jag slutade. Jag var trött på skiten. Jag var aldrig alkoholist men tillräckligt nere i skiten för att förstå att detta var för mycket. Lönlöst.
Det kan hända att jag svingar en öl emellanåt men i betydligt mindre omfattning. Jag är fortfarande under kontroll, är trevlig mot folk och minns vad som hände dagen efter, det har jag alltid gjort, men jag har inte suget längre. Jag behöver inte tröstas som en övervuxen baby. Jag har makten över mig själv, inte en själlös ölburk som dessutom stinker dagen efter.
Så ni ser, människor kan förändras, ibland till det bättre och det som förr var närmast en religion för mig är bara ett pinsamt minne i min livshistoria. De senaste månaderna eller åren har mycket hänt mig, mycket förändringar har skett och jag är glad och tacksam över allt.

För övrigt har jag en teori om öl, speciellt folköl. Det är drogen som staten tillåter oss för att hålla oss lugna och döva oss istället för att klarsynt ifrågasätta oss deras agerande. Vi ska hållas nere, vara lugna och vackert betala skatt. Men det är en annan historia…

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska