Allt handlar om respekt!

Jag är väl egentligen inte värst gammal men jag kan nog säga att jag redan tillhör de äldre. Kanske jag rentav kan tituleras som gubbe. Ja, säkert helt absolut.

Men jag är också såpass gammal att jag inser att vi har en hel del att tacka de äldre för. De som jobbat i alla år, som har ställt upp, som har offrat sig och som har tillfört något till det samhälle som vi har idag. De förtjänar inget annat än ren och skär respekt, för i sanningens namn, vad och var skulle vi vara idag utan deras hjälp? Dessutom, vi som idag är yrkesverksamma och strävar framåt, varje dag, är också en del av samma mekanism. Det är vi som om några år definitivt kommer tillhöra de äldre som kommer att kunna berätta om våra äventyr och erfarenheter som vi har samlat ihop under decennier. Frågan är, kommer någon att vilja lyssna?

Jag menar inte att vi alla ska behöva göra stordåd. Inte skriva en bestseller, vara den första människan på Mars, slå världsrekord på 400 meter eller ens uppfinna en världssensation. Det handlar bara om att vara en god medmänniska som finns där när det behövs och någon att lita på. För det är vad det handlar om, att skapa ringar på vattnet. Det kanske inte är du som skapar en världssensation, men någon längre ned i kedjan som får inspirationen tack vare en annan människas välvilja att göra något revolutionerande. Hade du inte varit så hjälpsam hade det kanske aldrig blivit så bra som det till slut blev.

Att bara ha fått barn och varit med under deras uppväxt är inte så bara heller utan något att beundra. Självklart kan ens uppväxt ha varit både bättre och sämre, men med facit i hand så blev det förhoppningsvis ganska bra människor av oss alla, eller hur? De flesta människor fick mat på bordet, tak över huvudet, skolgång och åtminstone några goda minnen från resor, semestrar och högtidsdagar. Minnen som berikar. Allt det hade vi kunnat glömma  utan våra vuxna föredömes och föräldrars medverkan. Hur skulle vi ens kunnat växa upp utan deras hjälp och deras kunskap? För det är så människan och mänskligheten fungerar att det blir inga framsteg någonstans utan samarbete och samverkan. Vi kan gärna tro att vi är störst, bäst och vackrast på alla möjliga sätt, men det är bara att se på evolutionen. Människan är inte starkast. Människan är inte snabbast. Människan är inte störst. Människan är inte ens klokast om man ser vad som händer i världen idag. Men vi hade inte ens överlevt om vi aldrig hade lyssnat på varandra och lärt oss av varandra. Vi hade varit ett skämt och ett evolutionärt misstag som jorden pinsamt hade försökt sopa under mattan och låtsats som om ingenting hade hänt.

Tyvärr verkar det idag som att mottot “ensam är starkt” har tagit över hela vår existens och det tycks genomsyra hela vår samhällsstruktur, då man ser det överallt och varje dag. Speciellt här i västvärlden där vi slår oss för bröstet och vågar kalla oss civiliserade. Något som i mina öron låter som ett skämt. För det som alla egentligen vet men som vi gärna tycks glömma, är att de grundläggande behoven för människan är väldigt enkla. Mat, vatten, trygghet, värme och gemenskap är vad vi egentligen behöver och var finner vi det? Hos våra medmänniskor. Men istället gömmer vi oss bakom skärmar av olika slag, vi jagar status genom själlösa prylar som företag vill få oss tro att vi behöver, vi lockas ned i en bekväm illusion om att allt finns online bekvämt inom några musklicks håll och vi blir slussade som en skock fördummade får att tro att vi är starkast ensamma. Egoismen växer och vår ensamhet blir större. Men om vi tänker efter, vad kommer att egentligen räknas den dagen vi ligger där efter ett långt liv? Då den snygga bilen sakta rostar i garaget, då pengarna inte ger dig glädje för att du är för trött att sätta sprätt på dem, dina före detta låtsasvänner inte längre bryr sig om sociala medier och din livspartner har lämnat dig då hon ville ha kärlek istället för prat om pengar, virala succeer och drömmar om saker som aldrig slog in för du var för upptagen med dig själv. Det visar sig att du inte har fattat en enda grej av vad det innebär att vara en människa, på riktigt och ångern sjunker in som ett grått moln som till slut omsluter hela din existens. Vart tog alla fantastiska människor vägen? Eller fanns de ens där för dig, en enda gång? Om du tänker efter. Kommer ens någon att undra vart du tog vägen, efter ditt sista andetag? Eller kommer allt du har kvar vara saker och prylar som aldrig kommer att sakna dig? Att bli ihågkommen för den som alltid satt med näsan över en skärm vore väl mer än hemskt?

Jag vill bara säga, våga vara 100% människa. Bry dig om dina nära och kära. Visa uppskattning och älska varje sekund av ditt liv för vad vi vet med säkerhet är att vi har åtminstone ett. Varför inte göra det bästa av det? För det är de mänskliga relationerna som är värda något och som vi borde nära och bry oss om. Våga visa känslor. Krama de du håller kära. För det är så man stannar i medmänniskors minnen och det är så vi hjälps åt att föra oss samman och vidare. Våga vägra vara egoist – för din egen skull.

Ensamhet insändare Borås Tidning 2017-10-28
Insändare i Borås Tidning 28 oktober 2017