Fågeln som flög mot fönstret

Det var en dag som alla andra och jag hade precis bryggt klart mitt kaffe när det plötsligt small till, hårt, mot mitt köksfönster. Jag skyndade till fönstret för att se ut och där på marken, i blomsterrabatten och nära gångvägen, låg en fågel. Jag satte ner kaffekoppen, tog på mig sandalerna och skyndade ut för att se hur det hade gått för den lille stackaren. En liten näpen fågel, alldeles tilltufsad men fortfarande vid liv, låg hon där och andades hastigt. Med fasa insåg jag vad som snart skulle kunna hända om grannens katt fick tag på det lilla livet, ve och fasa.
Jag lutade mig ut över blomsterrabatten och tog varsamt upp den lilla kraken i min hand, öppnade dörren till trapphuset och gick försiktigt uppför trappan för att göra det så mjukt som möjligt för min nya lilla vän. Samtidigt var jag plågsamt medveten om att tiden fick utvisa hur lång vår vänskap skulle bli. Men kanske, bara kanske det kunde gå om jag gav henne lite värme i mitt enkla hem. Lite mat, vatten och kärlek.
Turligt nog hade jag gott om plats och istället för att på något sätt bura in henne gav jag henne all den frihet jag kunde förmå. Inga förpliktelser, vi fick helt enkelt vänta och se vad framtiden hade för oss att erbjuda. Min ensamhet var nu bruten och det var på det sättet hon gjorde entré. De närmaste åren skulle bli väldigt intressanta.

Tiden gick och vi lärde känna varandra väldigt bra. Vi lärde oss av varandra och umgicks varje dag. Från att ha varit svag och förvirrad blev hon starkare för var dag, mer självständig och hennes vackra kvittrande kändes som en välsignelse i min annars så tomma lägenhet. Mina krafter var inte alltid på topp men jag gjorde vad jag kunde, ibland mer fastän jag visste att det skulle bli jobbigt, men allt för hennes allra bästa för mina ögon. Det var min lycka i livet, att få göra henne lycklig.
Sorgligt att säga men alla sagor har sitt slut, så även de lyckliga.

Plötsligt en dag slutade min käresta att kvittra, och till mitt vetande, helt utan anledning. Jag försökte gång på gång men utan framgång, jag till och med frågade henne vad som var fel men till ingen nytta. Hennes sorgsna blick avslöjade att någonting var väldigt fel men vad kunde jag göra när vi inte förstod varandra? Jag började ställa mig själv frågan, om vi någonsin egentligen hade gjort det?
Dagar blev till veckor och den mördande tysnaden blev till en själslig tortyr, tills jag en dag inte längre stod ut. Jag gjorde ett sista försök att åerigen få höra hennes härliga kvittrande, det som höjde min själ och smekte mitt hjärta men trots alla mina försök förblev hon tyst. Tyst och annorlunda.
Jag öppnade långsamt fönstret och klev åt sidan. En tår klättrade sig sakta nedför min ena kind när hon gav mig sin sista blick, bredde ut sina vingar och gav sig ut mot friheten.
I den stunden och i ett slag återkom vardagen vars guldkant nu hade försvunnit. Mitt hjärta kändes tungt men samtidigt visste jag ju så väl att detta var det enda rätta, för oss båda. Det var det enda förnuftiga att göra. Jag satte mig tungt ned på sängkanten och mindes tillbaka. Allt var nu borta och det var definitivt. Talesättet “tiden läker alla sår” malde i mitt sinne. Utanför satt katten med sylvassa klor med en mordisk blick.

117820cookie-checkFågeln som flög mot fönstret