Hoppet lever!

Det sista som överger människan är hoppet. Utan hoppet skulle knappast någon av oss sitta här idag. Och det kan alltid vara värre…

En av de bästa sakerna med livet är att man aldrig vet vad som kommer att hända nästa dag. Man behöver knappast leva ett så väldigt skiftande och äventyrsfyllt liv för det kan hända saker ändå, något som rent av är bra. För oavsett vad som händer så är en sak klar: man ve aldrig vad nästa dag har att erbjuda.

Det har funnits stunder i mitt liv som inte har varit så muntra. Jag har fällt tårar, hatat och återigen älskat. Jag har förbannat, varit ensammast i världen och stått utan en krona i varken plånbok eller på bank. Jag har varit rotlös och ständigt i rörelse utan att ha någon fast punkt i livet, i egentlig mening. Jag har till och med varit hatad. Stundom har det känts hopplöst men det har alltid funnits något djupt inom mig, en slags nyfikenhet på livet, som har fått mig att kämpa vidare. Som har gjort att jag envist har kämpat i alla uppförsbackar, ofta med humorn i ryggsäcken, och som med åren har gett mig insikter och nya idéer, samtidigt som jag nog hela tiden har vetat att oavset hur jäkligt det än kan kännas, så ordnar det sig till slut på något sätt.

Med åldern blir man klokare av erfarenheter. Man lever och lär även om det gör ont, men man måste även våga leva. Man kämpar på. För vad är alternativet? Alternativet finns inte. Inte i min värld i alla fall!

Natten är som mörkast innan gryningen.

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska