I min svartlistade stadsdel

En svartlistad stadsdel, ett mångkulturellt område där segregationen är ett faktum och där kriminaliteten tyvärr har fått ett fäste. Här är en skräckslagen medborgares skildring av nutidens välfärdsförfall i problemområdet Norrby i Borås. Med fara för sitt eget liv, förhöjd livförsäkring och enbart beväpnad med sin iakttagelseförmåga gav sig vår modiga reporter ut för att se hur och om verkligheten verkligen verkar värkande? Skulle det vara bilbränder? Skulle det vara kratrar av handgranater och gråt av förtryckta, flyende kvinnor släpandes på sina 12 ungar, plötsligt uppryckta ur sina eftermiddagsbad i socialtjänstens pengar? Skulle jag på något sätt bli attackerad och helt plötsligt stå där, bestulen och utan vare sig kvinna eller jobb som plötsligt hade stulits från mig? Hur skulle min chef i så fall reagera i morgon bitti när det istället sitter en vitt främmande utlänning vid mitt skrivbord som vid lunchtid ringer hem till min sambo och tackar så mycket för smörgåsarna hon gjorde igår kväll. Eller skulle de ens märka något?

Smörgåsarna förresten skulle knappast ha ost eller skinka som pålägg utan snarare cannabis eller LSD, för det låter ju så som tidningarna beskriver det. Att där kan man ju knappast bo utan att behöva ducka för kulorna i sann Matrix-stil. Kiropraktorn i kvarteret borde tjäna multum av stålar vilket i sin tur skulle förklara hans glänsande BMW. Den är förvisso från -89 och har både rosthål och körförbud men det är väl en tidsfråga innan han får ut en ny via socialen. För det har jag läst på nätet att de får sådant, lätt som en plätt. Dessutom med full tandförsäkring för hela släkten och kusiners, sysslingars, svågers guldfiskar. För det har jag läst på nätet och då måste det ju vara sant. Speciellt när avsändaren sade sig värna om den svenska modellen och den vill man ju gärna ha kvar. Med tysk gran på julafton, tacofredag med familjen och billig koreansk ljudanläggning som spelar högt på midsommar då vi halsar snaps och importerad öl från antingen Tyskland eller Danmark. Att vi köpte den via grannen Hassan som är från Turkiet spelar ingen roll alls för så länge han köper alkohol åt oss så anser vi honom integrerad. Eller var han inte från Halalland?

I tidningarna skrivs det om gängkrig och det må så vara även om jag inte har märkt något alls. Vad de däremot inte skriver något om är de enorma flockarna. De som börjar tidigt på morgnarna med att skrika för fulla halsar då de samlas och slåss samtidigt som de bajsar på precis allt. Det är troligtvis inte så många emigranter eller landsförbrytare bland dessa gäng av fyllkajor men är det några som inte vill integreras i det svenska, blygsamma och tysta samhället så är det de och väl i dessa grupper som åtgärder borde sättas in? Med andra ord, där har vi absolut en av de största farorna med problemområdet Norrby i Borås, att bli ertappad ovanifrån från en av dessa marodörer.

Jag har nu bott på Norrby i 1½ månads tid och jag får erkänna att jag är helt paralyserad av skräck. Eller hur var det nu? Talar alltid tidningarnas svarta rubriker den absoluta sanningen eller kan det möjligtvis vara så att att de genom sensationsjournalistik och att peka med hela fingret ofta belyser de tomma kastruller som bullrar mest? För terror, fasa och andra hemskheter är vad som säljer bäst. Det är vad som bidrar till samhällsklyftor, dess segregation och ökade misstolkningar och utanförskap vilket i sin tur ger mer vatten på kvarnhjulet för främlingsfientliga organisationer. Skitstövlar finns i alla läger, det ska sägas högt och tydlig och med handen på hjärtat, hur ofta sticker du ut näsan och interagerar med någon annan som tillhör en annan kultur än din egen? Hur ska någon någonsin kunna integreras i det svenska samhället om de aldrig får chansen att prata med en vanlig svenne-banan?

Så jag tog mod till mig, tog på min skottsäkra hatt och knivsäkra högersocka, uppsökte närmaste parkbänk och väntade spänt på vad som skulle ske. Svetten rann i min panna. Inte av nervositet utan av att det denna dag råkade vara ett fantastiskt väder. Med andra ord inte alls vad som förväntas i ett utmålat problemområde. Den grå misären infann sig liksom inte och istället för ghetto såg jag istället snyggt klippta gräsmattor, konstverk av alla de slag och ordentliga lekplatser för barnen. Mycket märkligt. Var fanns kratrarna efter handgranaterna och de gråtandes kvinnorna? Helt plötsligt dök en man upp, ut från ett av trapphusen kom han och han började gå åt mitt håll. Detta insåg jag skulle innebära att vi inom et par sekunder skulle mötas. Min puls stegrades till oanade höjder och hjärtat började slå oroväckande kraftigt samtidigt som mannen närmade sig. Min första kontakt med en inföding skulle ske alldeles strax och ensam svensk satt jag där på bänken och undrade om välfärdssystemet hade några resurser kvar för att hjälpa en utsatt minoritet som mig själv i denna stund av fullständig kris. Nu fanns det ingen utväg. Ögonkontakt etablerades. Vi nickade till varandra och sa ett kort ”hej” samtidigt som mannen log stort och varmt mot mig och sedan vandrade vidare ut mot parkeringen. Vilken nervkittlande pärs som jag faktiskt överlevde och som jag nu i efterhand faktiskt tycker att jag skulle ha förtjänat en bragdmedalj för.

Efter ett hastigt intag av stärkande nervpiller (äkta f.d. svenska Läkerol som numera produceras i Slovakien) som jag strategiskt hade lagt ned i min medtagna väska, kände jag mig nu mer redo för vad än som skulle komma härnäst. För man vet ju aldrig om en gängmedlem av något slag kan komma förbipasserande och slänga sin kultur i ansiktet på mig, ve och fasa. Att bli kulturellt berikad har jag hört kan vara livsfarligt och slutar med att man reser någonstans för att slåss sida vid sida med någon extremgrupp, och det vill man ju såklart inte. Eller tja, om jag i så fall får med mig ett paket svenska Wasa Husmans knäckebröd så att de kan identifiera mig och mina kvarlevor. -Han har knäckebröd mellan tänderna, ja då måste det vara den där galna svennebananen som frivilligt flyttade in på Norrby…”

Plötsligt avbryts mina funderingar av ett ljud. Ett märkligt, sorlande ljud som det tar en stund för mig att lokalisera och faktiskt minnas vad det var. Barn! Det är barn ute i parkerna och på grönområdena. Herregud, tänker jag, det måste ju vara något fel på de stackarna. Att få frisk luft, få motion och umgås med grannarnas ungar går helt emot den svenska modellen. Kan någon snabbt ringa BRIS och be dem skicka några tusen lässkärmar och plattor så att de arma småkrakarna någonsin blir integrerade? Herregud, att det får vara såhär. De måste ju ”hänga med”.

Barnen leker i parkerna och på grönområdena. De sparkar boll, kastar frisbee, använder lekplatsernas alla attraktioner, skrattar och har roligt. Det är ju för jävligt liksom. Samtidigt står deras mammor och pratar om allt möjligt, några på klingande klar svenska och några av de vuxna vågar dessutom vara aktiva med barnen. När de går förbi ler de stort och hejar glatt på den enda blekfisen inom synhåll, nämligen mig.

Jag undrar vad de tänker och säger om mig? Kanske de är glada att äntligen få en svensk i området och som granne, någon som kanske kan hjälpa dem att förstå samhällets alla märkliga regler, lagar, föreskrifter och allmänna företeelser. Glada för att någon äntligen har fattat grejen med mångkulturella bostadsområden och som nu vågar sitta på en parkbänk, på Norrby i Borås, och bara fullständigt trivas med omgivningen och alla omkring. Och kanske de ler bara för att de ser att min gloria nu inte längre ligger halvvägs ner över näsan utan istället lyser starkare för var dag. I morgon blir det en ny spännande dag. Då ska jag prova shish-kebab. Mitt i problemområdet Norrby i Borås, men jag tror jag överlever det också.


(Bara för att förtydliga, ovanstående text är skriven med glimten i ögat. Självklart finns det problem i min stadsdel, precis som i alla andra och tro det eller ej, rötägg finns i alla samhällsklasser och i alla stadsdelar. Norrby är fantastiskt!)

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska