Mitt bidrag till årets sommarkrönikor

Sommaren är här och då ska det lyssnas på sommarpratare i radion samt läsa krönikor i Borås Tidning. Fenomen som i sanning tillhör sommaren och det doftar liksom mysigt på alla håll.

Som jag har nämnt tidigare så gick jag nyligen på en skrivarkurs under ledning av fantastiska Pia. I gruppen enades vi om att skriva sommarkrönika för Borås Tidning kunde vara roligt och de som ville skicka in kunde göra det. Så även jag. Dock, av någon anledning, fick jag inte vara med denna sommar. Kanske var det för att jag på något sätt lyckades schabbla till det när jag mejlade in det, men oavsett hur och varför, tänkte jag att då får jag väl bjussa på den här istället! 2300 tecken var gränsen, vilket jag också har, men jag hade gärna skrivit vidare på denna lilla berättelse. Kanske nästa sommar!

Varsågoda, mitt bidrag till Sommarkrönikor i Borås Tidning 2017.


Sommaren var här på allvar och det ångade från asfalten. Staden flämtade i värmen och människorna flockades vid oaserna beståendes av glassar och Sommarkrönika i Borås Tidning 2017svala drycker i de skuggiga platser som fanns tillgängliga. Sommaren var här och svettdropparna på min panna kunde intyga att detta var en sanning.

Glass i alla dess former och svala drycker i alla dess smaker. Vem har råd med sådant, tänkte jag för mig själv när jag långsamt tog mig fram längs med gågatan. Den som spar han har, sade jag för mig själv med ett outtalat utropstecken, liksom i protest mot kapitalismen och shoppinghysterin. När jag kommer hem kommer jag njuta av ett helt underbart, svalt glas kranvatten, och då kommer jag även njuta av mitt envisa agerande, min tysta protest och i vetskapen om att jag återigen hade sparat åtskilliga kronor. Kronor som jag istället skulle spendera på…. Tankarna avbröts abrupt av två mer eller mindre lättklädda, yngre kvinnor som plötsligt uppenbarade sig lite längre fram på gatan. Den kom skrattandes tillsammans ut på gatan, från en klädbutik och med varsin kasse i sina händer, och deras leenden sken ikapp i solskenet. Instinktivt rätade jag på ryggen och tryckte upp bröstkorgen samtidigt som jag lade till mitt allra charmigaste smil, och jag tänkte för mig själv att javisst, varför inte? Även om jag må vara lätt kantstött så är jag ändå en man i mina bästa år och min käpp är bara ett exotiskt inslag som borde kittla den mest motståndskraftiga modersinstinkt! Min högst omedelbara och smått testosteron-desperata tilltag rann sakta men säkert ut i sanden då de inte ens märkte min heroiska pose och gick förbi mig. Nåja, vad gör väl det? Sådanadära shoppingbrudar är ändå inget för mig. Sådana vet man ju hur de fungerar och då duger inga kranvatten i världen. Med en lätt smärta i korsryggen sjönk jag återigen ned i min normala kroppshållning som jag själv hade döpt till ”Semesterlunken” och som passade mig allra bäst. Min kropp vet vad den mår bäst av, sa jag högt för mig själv och började lomma hemåt till mitt uppfriskande glas vatten.

När jag hade lämnat centrum och kommit nästan längst upp på kullen, inte långt bort från mitt hem, vände jag mig om som så många gånger förr, blickade ut över staden och drog ett djupt andetag. Det må vara en het sommardag i en asfaltsdjungel där kommersen blomstrar, men det är ändå min lilla stad. Med dess silhuett i aftonens ljus, liggandes i dalen omringad av bergskammar fylld av fantastisk natur så an bara känna en sak. Att min stad, mitt Borås, är något jag älskar. Det och ett friskt glas kranvatten.