Jag är mer än så.

För många år sedan träffade jag en psykolog. Hon hette Monika och hon var jättebra.

Hon bad mig att presentera och berätta lite om mig själv och jag började med att säga, att jag hette Anders, jag var sisådär gammal och jag har diabetes. Efter att vi hade pratat lite sa hon att jag  hela tiden, gång på gång, identifierar mig med min diabetes. Det slog mig flera gånger efteråt att javisst, så är det ju. Jag kan inte göra det och det för jag har diabetes, människor ser mig som si och så för att jag är den med diabetes.

Sedan den dagen har jag tänkt annorlunda. Jag har slutat hitta ursäkter och jag gör saker som ibland inte förväntas att göras av en diabetiker. Jag vågar ta risker och att faktiskt leva och jag vägrar låta min diabetes ta kontrollen över mitt liv. Mitt liv, som jag bara lever en gång och ska jag då inte ta till vara på det bäst jag kan? Det ska vara jag som bestämmer, inte mitt tillstånd.

-Jag tycker faktiskt synd om de människor som ser min diabetes innan de ser mig! Diabetes må vara en tung börda många gånger och jag får hålla mig till att tänka på vad jag gör, men jag ÄR inte diabetes. Jag är 99,9% annat också. Jag har respekt för min diabetes men jag låter den inte ta över mitt liv och göra det till ett enda läkarbesök. Jag vill helt enkelt komma så nära jag kan, att leva ett fullständigt normalt liv, med allt vad det innebär.

Kärlek – Lycka – Sorg -Ilska -Äventyr…

För det är vad det handlar om och det är vad vi innerst inne vet allihopa, att vara människa och att leva så gott det går, är det enda rätta vi kan göra. Att det också finns människor som inte förstår är väldigt, väldigt synd. De ser varken mig eller ens sig själva och det tycker jag är djupt tragiskt.

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska