När tiden börjar rinna ut…

En än så länge känslomässigt omtumlande dag som började vid 3-tiden i morse med stark ångest. Efter ett mejl där jag efterfrågade samtalsterapi av något slag kunde jag väl känna något slags lugn även om ångesten slog mig i maggropen gång på gång.
Vi pratade om detta senare på dagen, som så många gånger förr och vi ska i nästa vecka försöka få ett snack med någon på Fonus om framtiden och ordna så mycket vi kan i god tid. Se och höra vad som bör göras liksom för att underlätta för de nära och kära.

Jag har alltid gillat Sia, hon har många låtar om livets svårigheter och har tagit sig ur skiten, vilket hon också försöker oss att förstå, att det alltid finns hopp även om det ser väldigt mörkt ut. Men en kronisk sjukdom som diabetes är något som påverkar dig alla dagar om året och dygnet runt. Ett felsteg och du får betala för det. För vissa av oss går det bra, andra inte, vilket kan bero på massor av omständigheter, men oavsett hur många dagar jag än må ha kvar och hur jävligt det än må bli så har jag sedan några år förlikat mig med faktumet att racet blir kört i förväg. Det bara råkade bli så. Jag har försökt att leva mitt liv relativt fritt. Hittat på galenskaper och röjt, men också levt exemplariskt i perioder. Dock insåg jag för många år sedan att om man ska leva efter alla regler så blir också livet oerhört tråkigt. Idag lever jag mer balanserat och kontrollerat än någonsin, men det är fortfarande oerhört svårt. Familjen har gett mig mer anledning att leva bättre, så jag försöker verkligen hårt. Om jag nu ska göra något alls bra i livet så ska det vara att efterlämna bra människor till eftervärlden, även om de inte är mina biologiska, så ska de åtminstone ha bra värderingar och kunna uppskatta livets små saker och att våga leva!
Det är inte helt kört ännu men verkligheten smyger sig sakta på och man börjar tydligt se tecknen. Efter 39 år av ett nedbrytande av kroppen så kan man förstå varför. Jag är egentligen inte ledsen för det, olika falla livets lotter, som man brukar säga, men jag önskar på något sätt att jag hade hunnit göra mer innan kroppen började ge upp.

Varje dag är en kamp och just nu är det oerhört tufft. När mina hopp jämnades med marken och nära människors svek bet i skinnet, då tappade jag lusten till så gott som allt. När allt man gör varenda dag är att kämpa så behöver man lite medvind för att orka, men nu har det varit några tumultartade månader vilket har slagit ned mig i knästående. Ensamheten är värst, och att man aldrig får sin röst hörd. Mina närmaste vet vad jag menar. Så jag hoppas jag får någon kunnig att snacka med, någon professionell, som kan lägga tankebanorna rätt igen. Så att jag ska orka finnas där för de jag älskar och bryr mig om. Så att hjärtat får tina igen.

Sia – Unstoppable….

Break down, only alone I will cry out now
You’ll never see what’s hiding out
Hiding out deep down, yeah, yeah
I know, I’ve heard that to let your feelings show
Is the only way to make friendships grow
But I’m too afraid now, yeah, yeah

I put my armor on, show you how strong how I am
I put my armor on, I’ll show you that I am

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska