Den stora ensamheten kan botas.

För en tid sedan hade min sambo och jag en djup diskussion om det sociala spelet. Hur ska det spelas för att man inte ska bli ensam? Vilka cottage-clipart-home-icon-clip-art_tsamtalsämnen är okej att prata om och hur kommer man ut bland folk och beter sig som folk är som mest?

Personligen har jag aldrig riktigt förstått hur man förväntas göra och i min fantasi har jag skapat olika förklaringar till varför det har gått som det har gått. Kanske människor omkring mig har varit obekväma i att prata om diabetes, om våghalsiga planer på att köpa en husbuss eller stämplat mig som någon som knappast pratar om annat än datorer och socialt nätverkande. När jag hellre vill diskutera konceptkonst, samhällsutveckling, de senaste teorierna av psykologi eller hur man använder vitbalansen i hobbyfotografering. Men å andra sidan, chanserna har varit för få att få prata om sådana saker. Men varför?

I dagens samhälle är det också svårt att vara social. Med tanke på att man ska hinna med inte bara karriären utan även det vardagliga livet, fritidsaktiviteter, familj och vänner så blir det inte mycket tid över till att vara social utanför sina rutiner. Vi lever i ett informationssamhälle där det mesta går på fullfart och man ska ständigt vara tillgänglig, serviceinriktad och dessutom en intressant profil på sociala medier. Hur ska man någonsin orka eller hinna?

Efter våra diskussioner hemmavid beslutade jag mig att söka upp fakta och kanske rentav göra något åt saken, då vårt sociala liv har blivit lidande av ett antal saker, och som en digital varelse som jag är så började jag söka efter olika grupper på Facebook. Detta visade sig vara lättare än förväntat och hur sorgligt det än låter så finns det ingen brist på grupper av människor som söker kontakt med likasinnade. I en artikel på SVT Nyheter från mars 2016 så är Sverige i topp när det kommer till ensamhushåll och enligt en rapport från 2014 har vi nu över 1,5 miljoner ensamhushåll i Sverige, vilket man kan ana har ökats sedan dess. Det skrivs också om riskerna med att leva ensam. Man mister den sociala gemenskapen, vilket har konsekvenser:

Den (rapport från Institutet för hälsa och välfärd i Helsingfors) visade att ensamma har en högre dödlighet, ohälsosammare levnadsvanor liksom sämre upplevd hälsa.

Ekonomiskt får det också stor påverkan då de är mera utsatta för olika sociala risker som sjukdom och arbetslöshet. Att det grävs större hål i plånboken hos ensamhushållen på grund av de måste köpa ett större antal varaktiga konsumtionsvaror per person än i andra hushåll, var också något som togs upp.

Via en specifik Facebookgrupp fann jag att fenomenet var större än jag anat. Det fanns nämligen en lista där man kunde skriva in sig om man var intresserad av att utvecklas socialt och träffa andra ensamma människor som skulle kunna tänka sig att umgås med andra individer som också hade tröttnat på ensamheten. Listan var oerhört lång, ni anar inte, och om jag får säga det själv blev jag smått nedstämd att detta nu blev ett faktum för mig, att vi är oerhört ensamma och längtar till något mer utvecklande. Denna lista fylls på för varje dag och gruppen blir i snabb fart allt större och varje gång ett nytt namn kommer upp på listan blir jag påmind om hur sorglig situationen är. För om man ser rent evolutionistiskt och utvecklingsmässigt, vart hade mänskligheten varit idag utan samarbete och tillhörigheter? Hade ens kinesiska muren varit klar idag om det varit ett enmansjobb? Det hade varit omöjligt att ha gjort rymdfärder om det varit en enda person som höll i allt. Det politiska systemet hade sett helt annorlunda ut, eller knappast ens existerat, om varje man och kvinna kämpade på ensam front för sina övertygelsers skull. Det skulle inte ens gå att rösta om sakfrågor och vi skulle kunna glömma ett civiliserat och organiserat samhälle.

Människan är i sig en otroligt komplex skapelse och vi har en förmåga att komplicera saker och ting, oftast helt i onödan. För det handlar egentligen bara om att våga satsa på sig själv, varav rättigheten att få eller orka vara social är ett väldigt grundläggande behov. Att vi har livspussel att få ihop är inget konstigt alls, men för att kunna vara kompletta människor måste man ibland våga vara smått egoistiskt – och satsa på sig själv. Om man råkar vara en självuppoffrande person, må så vara, men man måste också vara stark för att orka hjälpa, och ett sätt att få insikt om detta är att helt enkelt umgås med andra människor. Det handlar både om i vilket sammanhang man befinner sig i, men också i hur man beter sig, hur man använder sitt kroppsspråk och vad man säger – eller inte säger. Allt sammantaget är det en övning i att tillsammans sträva mot något bättre, ett uppsatt mål eller att helt enkelt må bättre. Ett slags socialt samarbete och i det långa loppet för alla bästa där t. ex. föreningsliv gör strålande insatser. Kanske någon undrar över sociala medier och ja, det fungerar säkert bra, men man missar ju så oerhört mycket. Kroppsspråket, mimiken, tonläget, dofterna…

 

Som den amerikanske författaren och journalisten Ambrose Bierce (1842-1914) så kort men koncist uttryckte det: ”Ensam: i dåligt sällskap.” Ensam må kanske vara stark men tillsammans är vi starkare.

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska