Iron Maiden på Ullevi 2016-06-17, dagen efter.

Efter mycket om och men kom jag till Göteborg och Ullevi till slut och möttes av ett myller utanför. Det var mycket långt hår, läder, skinn och nitar på alla, från gammal till ung och jag kunde konstatera att detta var en väldigt mogen publik.

iron maiden ullevi 2016

Efter lite gnissel med personalen om jag fick ta hissen eller inte, gick jag till D-sektionen där jag skulle sitta och konstaterade att det inte alls fanns räcken utmed trappan som telefonkontakten tidigare på dagen hade utlovat. Så jag blev ståendes längst upp och det var en lååång väg ned till rad 5! Efter lite trixande och knackande på axlar lyckades jag komma framåt några meter, stödjandes mot en vägg men sedan tog det stopp tack vare ett nonchalant par som inte brydde sig om något. Inte ens käpputrustade bengetter. Men jag fick helt oväntat hjälp av en minst lika stiligt benbeklätt ansikte som stödde mig ned hela vägen till rad 5 ch han sa att om jag behövde något mer så var det bara att vifta så skulle han komma. En äkta hårdsrocksbroder minsann!

Opeth spelade på scen och var vad jag tyckte, smått missnöjda med att “bara” vara förband åt världens största hårdrocksband, men jag lyckades tajma in ett par av deras absolut bästa, i mitt tycke, låtar som jag faktiskt kunde.

Smått trött och inte direkt på partyhumör satt jag där och väntade, tills jag fick sällskap av ett gäng från Lund. Vi utbytte inga namn eller så men tjejen som satt intill mig började prata om både diabetes och annat och helt plötsligt blev jag bjuden på popcorn och hon hämtade folköl åt mig. Tack vare detta blev kvällen genast mycket bättre, så tack för det du okända men väldigt trevliga gäng från Lund!

Själva konserten var väl ganska okej, får jag väl säga. Trots dåligt ljud speciellt under låt nr 2, “Speed of light” så blev det till slut ganska bra. Bruce fick igång publiken, som han vet hur man gör, och mellansnacket där det bland annat drevs med Nickos ålder, höjde stämningen ännu mer. Höjdpunkten blev helt klart när “Blood brothers” spelades och hela Ullevi stämde in med mobilkamerornas lampor lysande i skymningen och det var väl då det kändes som mest, att hårdrocksbröder och systrar är ett släkte för sig. Att vi hjälps åt när vi kan, med eller utan käpp, så har vi något som förenar oss. Vi bara vet hur det ska vara, vad vi vill och vad vi gillar. Inga konstigheter, bara hårdrock och Iron Maiden – världens största hårdrocksband genom tiderna.

Förutom att ljudet sprack på några ställen så är jag ganska nöjd. Personalen var trevlig och hjälpsam och stämningen var på topp. Dock tror jag att detta var sista gången för mig på Ullevi då det är en alldeles för stor arena för att kunna se bandet/artisterna ordentligt. Storbildsskärm förvisso, men det är inte samma sak som att kunna se på riktigt. Framöver kommer det att bli mindre ställen för mig.

Till sist, ett klipp från konserten med 54 921 människor i publiken – “Blood Brothers” – och nej, jag syns inte alls, trots att jag hade hatt.