Kloka ord. Av “Kerli”.

Denna fantastiska text fann jag på en väns Facebook och jag kände att denna ville jag översätta och dela med mig av. Kan man annat än att hålla med? Läs och förstå vad jag menar.

Ett flertal saker har dött inom mig de senaste månaderna. En av dem är behovet av andra människors godkännande när det gäller mina beslut och min sanning. Jag har insett att ingen människa på jorden är kapabel att objektivt döma någon annan, av den enkla anledningen att varenda en av oss är fläckad, skadad och hjärntvättad på något sätt.

Det startar med våra föräldrar. Sedan via skolan, samhället, internet, all reklam. Alla har vi personligt färgade synsätt ur olika vinklar och blir slavar efter mönster som upprepar sig runt omkring oss. Sedan adderar vi våra egna åsikter till situationer som vi egentligen inte vet något om, och dömer varandra baserade på minimala delar av sammanhang och information där vi sedan föreställer oss resterna. Inte enbart att vi blint och ignorant gör detta, det är också galenskap att bry oss om vad andra tycker om oss.

Ingen av oss har samma DNA, berättelser, besvikelser, utmaningar, glädjeämnen och tankar. Det spelar ingen roll hur perfekt du är för någonstans kommer det alltid finnas någon som inte förstår dig, för de ser och uppfattar dig genom sina egna filter och repade linser.

Det är skrämmande att inse att det inte någonstans där ute finns någon som vet vad som är bättre för dig, än du själv. Ditt livs karta är din att nedteckna och din berättelse att skriva. Vi längtar efter någonting som är större och klokare än oss själva, att se upp till, någon som kan ge oss svaren och på något sätt leda oss. Sanningen är att det inte finns någon absolut sanning, inget rätt eller fel, bara oändligt med möjligheter och verkligheter att prova på. Vilken våg på livets ocean du kommer att rida på är upp till dig. Vi är bara ett uns av ett ögonblick i en ändlös ström av energi som ändrar form, färg och mönster. Idag likaså i morgon. Det är ett slöseri med tid att inte göra det bästa möjliga av din tid här i detta livet, och det är en skam att hålla dig tillbaka på grund av rädsla. Vad skulle du göra och vem skulle du vara om du var den enda människa kvar och kunde leva utan de rättesnören, restriktioner och begränsningar som andra människor hela tiden projicerar på dig?

Alla vill alltid bli ihågkomna och saknade. Jag säger, skit i det. Ta bort all egoism och rädsla.

Lev som om du skulle bli bortglömd. Bli medveten om din obetydlighet och var tacksam för din förmåga att kunna andas och leva. Skapa dig själv och ha kul. För dig, inte för någon annan. För ingen annan bryr sig egentligen på riktigt. De är för upptagna med deras eget vara.

Att förstå detta har gjort att jag ibland har känt mig oerhört ensam, men jag har vant mig vid tankesättet och det börjar sjunka in och har satt mig fri. Det känns skönt att kliva ut ur fängelset som jag aldrig tidigare insett att jag var i.

Lev för att uttrycka dig, inte för att imponera på andra. Gör dig själv. Världen kommer att anpassa sig.fallout

sv_SESvenska
en_USEnglish sv_SESvenska