Synden straffar sig själv.

Jag trodde egentligen aldrig på det som mamma sa när jag var liten, att synden straffar sig själv. Eller som det ofta var, bibliskt, vilket istället kunde låta att man alltid skulle vända andra sidan till om någon behandlade dig orättvist. Som yngre var det ofta att man tyckte att öga för öga vore ett bättre sätt, ja, ren hämnd alltså, och värst var man väl i tonåren då man för det mesta var arg på allt. Men idag tänker man ju lite annorlunda.

Det kan väl möjligtvis låta lite småaktigt, kanske rentav barnsligt, men än idag hoppar hämnd upp i tankebanorna, när någon har burit sig direkt illa åt. Av ren trots funderar jag på ny tatuering i det temat, men det är inte så allvarligt menat. Jag lovar. Men enligt mina smaklökar ska inte hämnd serveras rått och rakt, utan med stil, finess och planerat. Jag är lite jävlig på det sättet, förstår ni, men det är en ganska kul sport att få stil på hela grejen.

I och med att jag har en blogg sedan många år hade jag enkelt kunnat ventilera, skälla ut och kritisera hur mycket jag velat. Men det har jag aldrig gjort, inte de senaste åren åtminstone. För ungefär 3½ år sedan skrev jag ett inlägg i ren ilska och irritation, men som jag sedan tog bort av den anledningen att jag inte hade hört den andra parten i tvisten. Dock får jag erkänna att jag ångrar att jag tog bort det. För under de senaste åren har jag fått bevis, ett efter ett, att det inlägget var ren och skär sanning och jag skulle med lätthet kunna skriva ett liknande idag som skulle få de flesta av er läsare att göra stora ögon. Det värsta är att det också har varit barn inblandade, men jag har hållit tunga för tand och idag finns flera insatser och myndigheter inblandade och på vår sida, så det kommer säkerligen att få ett lyckligt slut trots allt. Rättvisan och sanningen segrar till slut, som sig bör, även om det har tagit tid. Varför det har tagit så lång tid är för att vi i det längsta har gett alldeles för många chanser, men å andra sidan är det bara till vår fördel.

Men allt detta har fått mig att fundera. Från att ha varit en väldigt impulsiv skrivare, har jag gått till ett mer rationellt, sansat och planerande skrivande, allt med mina nära och käras bästa i åtanke. Men jag har också fått fundera på, tänk om jag hade skrivit om precis allt som hade gnagt på mig? Tänk vilket liv man skulle levat idag, ovän med massor av människor och till vilken nytta? Skandalbloggar och ljuga ihop allt möjligt, det kan väl vem som helst göra, men jag undrar om allt skit skulle vara värt det.

Knappast. För till slut är det en själv som får den hårda sparken i baken.