Föga smickrande människotyper

Det finns två typer av människor jag har väldigt svårt för. Trots att jag rakt igenom är humanist och tror på både människors lika värde som individualism och förståelse samt kommunikation, så brukar dessa två typer av människor – tyvärr – bli oerhört kortvariga i min bekantskapskrets. Dessa människor är följande:

  1. De som alltid ska vara värst och man ska tycka synd om dem.
  2. Människor som avbryter.

Låt oss börja med de förstnämnda. Där spelar det nämligen ingen roll om man har ont för de har ännu mer ont.  wierdVarenda gång! Om man säger att man har sovit dåligt den senaste natten, då har de sömnproblem samt att läkarna är dumma i huvvet. Har man skoskav eller ont någonstans, ja då har de det tio resor värre och berättar historier om hur de en gång bröt precis varenda ben i kroppen, samt, såklart, att läkarna var dumma i huvvet. Om man dessutom i förbigående råkar säga att arbetsmarknaden är genomrutten, då får man såklart höra om i hur många år de själva har varit utan jobb, hur fattiga de är och hur deras 15 katter inte får veterinärvård, lyxmat eller hur man fått nöja sig med en mindre platt-tv än de hade tänkt sig. Förlåt. Du är säkert en alldeles underbar människa men jag orkar inte med dig! Ärligt talat, det är väl inte konstigt att du är utan jobb och utan vänner för orsaken är självklar. Ingen orkar med ditt jävla gnäll! Att du dessutom drar någon snyfthistoria som hände för 15 år sedan, so what? Vi lever vidare, lär av situationer och problem, vi blir vuxna och slutar tjata om det till varenda människa vi ser. Det är det som kallas att bli vuxen. Ska vi dra snyfthistorier så kan jag berätta en hel del, men jag gör det inte. Varför? För att jag har gått vidare och försöker göra det bästa av situationen och mitt liv och inte vill agera martyr. Livet är tufft och man möter många hinder. Ibland får man göra saker man inte vill och kanske till och med såra människor på vägen. Men så är det. Det kallas livet och om du vill försöka utnyttja vad som hänt dig till din fördel så varsågod, men du får inte min respekt och för den delen, inte mitt sällskap heller. Det förstår du när jag går ur rummet när du kommer.

Den andra typen av människa som jag tyvärr inte orkar med, är de som alltid avbryter mig när jag pratar. Finns det något mer ohyfsat? Har inte din mamma lärt dig bättre än så? För det handlar om respekt! Respekt är något man förtjänar genom att behandla andra människor på ett respektfullt sätt och dealen jag har med mina medmänniskor är, three strikes and you are out! Då har jag ännu försökt och även påtalat vad jag tycker och om du inte lyssnar, ja då skiter jag ärligt talat i dig och vad du än säger. Så är det bara. Jag skulle såklart kunna ge tillbaka med samma mynt och avbryta dig om jag så vill och är jag hämndlysten (fina grejer förresten) så skulle jag göra det hela tiden, men sådan är inte jag som människa. Jag har lärt mig att behandla människor med respekt och lyssna tills folk har talat till ända. Det är inte så jäkla svårt och trots att du uppenbarligen har uppfostrats av märkliga föräldrar,så kanske det finns lite hopp för dig ändå. För det är ganska enkelt. Prata – lyssna – prata. Ungefär som att andas och det gör du ju naturligt, vilket är lika naturligt som att visa respekt för sin medmänniska. Åtminstone enligt mig, eller så är det väl jag som är konstig.

Three strikes and you are out just like that och mitt liv blir enklare utan dig. Fattar du eller måste du opereras? Herre Jisses, att man måste förklara sådant här…

107420cookie-checkFöga smickrande människotyper