Ett musikaliskt projekt är härmed startat!

I fredags vaknade jag och kände att nu var det dags att bli kreativ! En härlig känsla, när den väl infinner sig, så jag började bland annat knåpa ihop ennote-clipart-4cb9aqpcg låttext. Det var i alla fall så det är tänkt men att sätta musik till en text, istället för tvärtom är självklart svårare och efter lite diskuterande, dels på jobbet, dels med min gitarrspelande broder, så får musiken vänta lite. Åtminstone tills jag får en idé om en slinga, refräng eller vad som nu kommer först. Jag vill i alla fall ha det akustiskt och liksom som en musikalisk högerkrok mitt i ansiktet, lite åt 70-talets proggband Knutna Nävar kanske. Svårt att beskriva men åtminstone enkelt och slagkraftigt och jag tänkte sätta mig med gitarr och/eller munspel och se om jag kan skrämma ut något som ens liknar något. För spela kan jag inte, men det är värt ett försök!

Tills vidare får det bli en dikt och det inofficella namnet får duga tills vidare. Tanken är att detta senare ska spelas in och läggas upp på Youtube, det hänger som sagt på musiken. Texten råkade bli ganska lång men så kan det gå när man är engagerad i ett ämne man råkar veta en hel del om. Hur som helst, varsågoda och håll tillgodo. Jag presenterar projekt…


 

“Virtuellt Helvete” (Text: Anders Jöelaid. Musik: ?)

Jag går med i sociala medier för att synas och få bekräftelse men innerst inne vet jag att det är bara skit.
Sanningen och livet finns bortom skärmar och tror du något annat, då har du gått på en nit.
Utan källkritik surfar vi runt och delar vidare vad vi tror är visst och sant,
med hi-tech crap och snabbast surf även om det kostar oss en diger slant

Vi säljer lätt vår själ och identitet i en 24-timmars freakshow utan slut,
för att bli förevigade och via fiberkabel och webcam bli av med vår sexualdebut.
För det är så man gör för att stärka sitt varumärke och det är ju sant att man om man inte syns så finns man ej.
Så gör dig snygg nu så du ser bra ut på varje display.

Så jag sjunger denna sång i en blygsam protest mot samhällets normer och sjuka ideal.
För att kanske öppna människors ögon för att se hur det verkligen är, i en fråga som ju berör våra livsval.
Vad hände med att vara social och att faktiskt umgås?
Istället putar vi med läpparna beredda för nästa selfie pose.

I jakten på fler följare och i hamsterhjulet som drivs av belöningssystemet,
i panik vi handlar då vi irriterat slår på det krånglande bredbandmodemet.
Vi hakar på alla virala succéer som vilsna kreatur i strålkastarljus,
redo att kastas in i nästa hajp likt patienter i ett virtuellt dårhus.

Med mobilen på laddning och “paddan” i din hand,
förutan kontakt med livet och verkligheten utan ständigt i ditt drömland.
Du omger dig med individer, ja din familj, släkt och vänner.
Men vet du verkligen vilka de är när du ständigt sitter med neddragna persienner?
Tiden gick och likaså åren och du undrar vart de tog vägen.
Att leva livet när chansen fanns, om det var du aldrig angelägen.

Men det är en lockande tillflykt fylld av fantastiska intryck, jo jag vet.
Den lätta och bekväma vägen där man slipper bekymmer, och nu sitter du i din blekhet och blir fet.
Fastän jag egentligen borde skita i ditt tycke och ditt “gilla” och vara sann mot min person,
så lyckas jag ändå på nätet  min tid förspilla och är ännu en falsk internetklon.

För att på något sätt bättra på mina odödlighetspoäng så sjunger jag som så; tänk på livet och kvalitén, det är själva grundidén.
I ett försök att även jag göra ett digitalt avtryck i ett myller av information, och faktiskt påverka åtminstone en.
Ännu en wannabe med en åsikt i detta mediahav,
där alla tycker men inte tänker som en äkta och modern nutidsslav.

Megabyte me, men du gör som du vill, du är ju ändå fri. Att styra ditt liv tills du fått socialfobi.
Skygglappar på och med bredare häck, låt hälsan dala och buken bli mer fylld av späck.
Där hälsan dalar med en rasande fart, du dyrkar bara det som är mobilt, lätt och bärbart.
Det krävs inget jäkla geni, för att fatta att du blivit ofri. Blivit ofri.