Maiden fever. Again.

Okej, jag erkänner, jag är än en gång krokad på Iron Maiden och just nu är det inte mycket annat som gäller. Förlåt.

Men så har det varit sedan 1988 då jag för första gången hörde Iron Maiden och på den tiden var det kassetter man köpte. Då var det albumet “Seventh son of a seventh son” som jag köpte på en bensinmack och jag blev fullständigt livrädd. Med min religiösa bakgrund kände jag såklart till Uppenbarelseboken och alla dess skrämmande beskrivningar om hur slutet ska se ut och som liten pojk blev “Seventh…” något slags kvitto på att allt detta stämde. Allt var kanske sant!? Denna händelse slutade med att jag låg sömlös i två nätter och gömde kassetten under sängen. True story.

“Seventh son of a seventh son” är för övrigt, enligt mitt tycke, ett absolut måste i alla samlingar med självaktning. Texterna ställer en hel del bra frågor om livet,döden och våra värderingar. En psykologs favoritalbum.

Men över åren har jag fortsatt lyssna och Iron Maiden tycks för alltid ha en plats i mitt hjärta. Jag har följt dem genom åren och jag minns hur förfärade alla blev när sångaren Bruce Dickinson klippte av sitt långa hår, som idag flyger bandets eget flygplan världen över, som var en framstående fäktare och som för inte så länge sedan besegrade cancer. Deras berättelser är något som berör och likaså deras texter som till en början hade historiska teman och som på senare år övergått till mer existensiella frågor. Något som nog de flesta kan relatera till och faktum är att jag många gånger har blivit känslomässigt rörd då Iron Maiden, trots sin hårda look, faktiskt berättar historier om hur det är att vara människa, på riktigt.

Hur som helst, jag lyssnade igår på deras senaste album “Book of souls” som för övrigt är deras 16de studioalbum och hittills enda dubbel-album. Med undantag för textraden ““climb like a monkey out of hell” så är detta i sanning ett episkt kapitel i hårdrockens historia och i sann maiden-anda. Det mixtras med lite olika stilar men generellt sett är detta verkligen ett mästerverk där många av spåren kommer bli klassiker. Albumet avslutas med ett fantastiskt verk, “Empires of the clouds”, skriven av Bruce och där han faktiskt spelar piano, och man får lite hjärtknip och kommer att tänka på albumen “No prayer for the dying” och melodierna med historiska teman. Grymt snyggt jobbat.

Dock funderade jag en stund på varför Steve Harris hade så många låtar med nästan deppiga texter i “Book of souls”, så jag var tvungen att lyssna på “Dance of death” en gång till. Var de så deppiga på det albumet också? Därom tvista de lärde, men alla kan nog hålla med om att albumet är ett av de bästa, åtminstone om man ser till de nyare albumen och efter inhopparen Blaze Bayley. Till exempel “Rainmaker” satte sig direkt… 🙂

And I know of the pain that you feel the same as me
And I dream of the rain as it falls upon the leaves
And the cracks in our lives like the cracks upon the ground
They are sealed and are now washed away

You tell me we can start the rain
You tell me that we all can change
You tell me we can find something to wash the tears away
You tell me we can start the rain
You tell me that we all can change
You tell me we can find something to wash the tears…..
Iron_Maiden_Initialen.svg