Jag vill inte!

Har ni tänkt på en sak? Hur mycket enklare det var när man var liten och man till stora delchildren barnar saknade logik och när det inte passade, ja då sa man bara att “-Jag vill inte!” Om man var tillräckligt besvärlig och grinig, ja då kanske man fick sin vilja igenom – men oftast inte. Det där är ju något som definitivt har ändrats de senaste åren för idag antas jag agera vuxet. Som om 39 vore någon ålder? Men visst blir man ibland lite avundsjuk då man hör barn skrika för full hals att de inte vill något. Varför de ska göra si eller så tycks ofta vuxna missa att förklara, det bara är så att barnen ska lyda, men i sanningens namn så kan det vara likadant men åt motsatt håll, att barnet inte säger varför det inte vill. Kommunikationsproblem, kallas det för. Själv har jag fått lära mig att det är ytterst viktigt att motivera varför, hela tiden, så att resultatet/effekten lättare kan förstås. Ett rakt nej utan motivering duger inte, man måste motivera varför.

Men som sagt, ibland kan jag bli lite avundsjuk på de barn som skriker för full hals, att de inte vill något som föräldern föreslår. Tänk om det vore så enkelt för oss vuxna, att utan motivering, högt och bestämt säg att nej, jag vill inte betala räkningarna den här månaden för jag vet minst hundra andra bättre ställen att använda de pengarna på. Jag vill inte gå till tandläkaren för det orsakar mig obehag och åter igen, djupa hål i fickorna. Jag vill inte gå till jobbet idag för det är kallt ute, vinden piskar mig i ansiktet, kaffet smakar sump och det är så jäkla mycket skönare under täcket. Men som alla vet så är verkligheten annorlunda för de av oss som har vuxit upp, men tänk så härligt att tvärt kunna protestera, och utan anledning. Bara för att!

Man kanske skulle prova det då man inte har något bättre för sig? Att köra på fel sida av vägen någon dag, bara för att man är så trött på att vara som alla andra. Att inte ha på sig byxor på jobbet. Att betala i matbutikens kassa med enbart enkronor för att man kan. Kasta pil på busschauffören med målsättningen att vara en medmänniska och träna hans tålamod, som han ju så väl behöver i den stressiga stadstrafiken. När man ändå är inne på barnasinne skulle det ju absolut vara till ännu en fördel, nämligen när det kommer till ärlighet. För det är ju välkänt att sanningen kommer från barn och suputer vilket ju vore jättebra! “-Skulle herr Anders vilja ha en anställning här hos oss? -Näää, för din näsa ser flottig ut och dessutom luktar kontoret gammal sunkråtta och min sekreterare har alldeles för stor byst.” Tänk så bra det vore, så skulle man aldrig hamna fel i livet och man skulle bespara både sig själv och sin omgivning en hel massa tid från onödigt tjafs.

Med andra ord, kanske det vore bättre om vi bejakade barnet i oss lite oftare? Det vore nog mer raka puckar, mer spontanitet och definitivt mer lekfullhet i våra liv. Inte så att vi nödvändigtvis är gråa allihop, men att larva ut lite och vara mindre mogen kan vara ganska skönt. För när är man vuxen egentligen och vad innebär det? Troligtvis en generationsfråga där definitionerna skiftar men jag kommer nog aldrig att bli riktigt “vuxen” vad det nu innebär – och det är jag glad över.

Det finns ett underbart ord
Varför? –
som barn, alla barn, använder.
När de slutar använda det beror det alltför ofta på
att ingen bryr sig om att svara.
Ingen utvecklade och odlade barnets medfödda sinne för livets äventyr.

– ELEONOR ROOSEVELT –

104320cookie-checkJag vill inte!