Påminn mig, tack

Varför bloggar jag egentligen? Vad har jag egentligen att tillföra i något avseende alls?Varken på bloggen eller Facebook.  Har flertalet gånger den senaste tiden undrat och funderat på att lägga ner. Är dock fortfarande osäker. Varför? Tja, vem fan vet? Ska iaf fundera lite till så får vi se hur det blir. Känns som all inspiration är död, likaså mina influenser och musor som lyser med sin frånvaro. Känns mest som jag snackar skit hela tiden och inte ens jag själv orkar med mig, så hur kan andra göra det? Ja, det finns en logik.

Jag har även funderat på vad som brukar inspirera mig och vad som får mig att må som allra bäst och kommit fram till att det mestadels är känslor som får mig att skriva bra inlägg. Kärlek, djupa och givande samtal, hat, sorg, orättvisor, vänskap, inspiration m.m. men just nu känns det lika torrt som öken. Fast i ekorrhjulet med samma skit varje dag. Jo, det är väl så och vem kan väl finna inspiration i ett sådant vacuum?

Vi får väl se om vi skrivs i morgon eller om jag tar ledigt på obestämd tid. Idag känns det senare alternativet väldigt lockande.

Livet, vart tog du vägen? Vart är min musa? Varför känns det som att inget jag gör, duger och vad vill medmänniskorna egentligen, innerst inne? Uppenbarligen är min syn på förståelse och medmänsklig respekt, förlegad och gammalmodig, men det är okej. Jag kan nog lära mig att bli en skitstövel jag också, och min teori om att vissa människor är menade att alltid få vara ensamma får alltmer stöd. Sorgligt men sant men man lär sig att acceptera det mesta med tiden. Jag önskar bara att det kunde varit mer raka svar och raka puckar men det tycks alltid vara brist på kommunikation även om jag efterfrågar den med får inget gensvar. Känns som det är dags att isolera sig och droppa ett antal kontakter. See who gives a fuck liksom.

Trött, så trött, på allt och ingenting.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=REReGowqE-Y]

99550cookie-checkPåminn mig, tack

8 tankar på “Påminn mig, tack”

  1. Lägg inte ner!!!! Jag har själv egentligen massor att glädjas över men dras så snabbt ner till havets botten. Jag skyller på november, det kanske är fel, men kunde någon plocka bort den månaden ur kalendern tack…! Mitt råd är: börja på något helt nytt även om det känns trögt: Lättare sagt än gjort!

    • Nja, jo, ja hmm tänkvärt, men tack 🙂
      Solsken i november dock och plusgrader, känns mer som ja vilken sommarmånad som helst hehe. Har varit så gott som utan dator nu i flera dagar och det känns väldigt bra faktiskt. Jag fortsätter lite till med den vita käppen så kanske svaret dyker upp vad jag ska göra med bloggandet.
      Krya på dig från sommarförkylningen 😉

  2. November är ingen höjdarmånad, tror det påverkar också, känner mig lite mellankolisk.
    Själv tror jag att jag skulle bli bitter om jag lade ned. På något sätt är bloggen det andningshål där man kan slå hela den här vansinniga världen på käften och skratta den rätt upp i ansiktet. Sen ta del om andras uppfattning och ha lite kommunikation. Hade man inte det nu när man är van, så skulle man bra gå runt och koka inombords.
    Testa att kör ett bokprojekt vid sidan om bloggen, du har ju ändå skrivit så mycket bra under dom åren jag läst dig.
    Blogg och ett romanprojekt eller en novellsamling, kompletterar varandra jättebra.
    Sen kan du testa bokbloggsjerka och fototriss, som jag kör på helgerna. Det är en riktig vitamininjektion i bloggandet.
    Tänk på att Katrin Zyrtedvsarhb har blivit utsparkad från Finest i dag, det finns fortfarande hopp för mänskligheten 🙂

    • Jo det där sista var ju fullständigt välkommet!
      Jag ska nog bara ta det lugnt nu ett tag, typ ha det så tyst omkring mig som möjligt, stirra in i väggen, filosofera…du vet. Idéerna kommer väl inte hoppandes bara för den skull men kanske, kanske. Sedan får vi se vad som händer och när, det får liksom mogna fram.

  3. Det är vädret och årstiden. Alla är deppiga och inspirationslösa. Vad fan gör man? Gör man ingenting så blir det värre.
    Försök att hålla igång med nåt.
    Tappa det inte!!!

    • Oväntat att höra av dig, jag trodde du hade övergett det sjunkande skeppet för länge sedan.
      Nja, just nu känns det som att det är dags att stirra in i väggen några dagar. Sedan får vi se vad som händer.

Kommentarer är stängda.