Dagens fundering.

Kan man bli eremit och samtidigt älska människor? Jo, antagligen, men man skulle nog inte må vidare bra av det.

Än en gång har mina tankar gått runt och omkring det här med sociala regler. Det sociala spelet. Spelreglerna när man ska vara bekvämt social. När allting bara fungerar. Eller är det verkligen så lätt? Man kan ju faktiskt vara socialt utåtriktad och lättpratad men samtidigt och egentligen, totalt jävla ensam, även om ingen ens med sin vildaste fantasi kunnat ana det. Innerst inne är kanske den enkla sanningen att vi alla behöver någon att kunna prata med om vad som helst, ringa till mitt i natten för att bara snacka lite, dela sina tankar med och hitta på något med. Men ibland är det svårt att föreställa sig att någon har det behovet.

Tanken har slagit mig förr och för att ta ett exempel, lika gott som något annat – hur är din chef? Vill inte han/hon ha någon att bara snacka lite skit med? Att kanske dra en öl med utanför arbetstid. Någon som frågar hur han/hon mår, egentligen? För de flest människor är bara mänskliga, precis som du och jag, med känslor, tankar – helt förbannat mänskliga saker – och inte supermän eller superkvinnor innerst inne.

Med andra ord, allt är inte alltid vad det ser ut att vara och med bara ett par ord kan man få veta en hel del om någon som man bara såg som sin jobbarkompis, chef eller granne. Föredragsanordnare, cafépersonal eller datanisse. Kanske det sitter en socialt utåtriktad eremit där någonstans i din närhet och undrar vart alla tagit vägen.

88060cookie-checkDagens fundering.