Ojämnt beröm och jämlikhet i vardagen

Sverige sägs ju vara ett föredöme när det gäller lika rättigheter för båda könen och det låter ju bra, även om vi inte riktigt är där än – vilket i sig är väldigt konstigt men det beror väl på gubbväldet…men det är inte bara där som det väger över på ena sidan.

Om man går in i en vanlig klädbutik t. ex. så ser man ganska snabbt att det är en försvinnande del  av plaggen som är för män, likadant ute på nätet. Män har för det första ganska tråkiga färger – oftast i mörka toner – och egentligen bara basplagg att välja mellan. Varför? För att en större del kvinnor har ett behov att shoppa, något som är mer sällsynt hos män. Den skara som alltså är den större delen konsumenter är kvinnor och de måste man locka för det är de som spenderar pengar. Vilket i sin tur är jättebra för om det inte finns kommers i ett land och något som smörjer handelns hjul så skulle inte landets ekonomi gå runt. Men varför det är flertalet kvinnor som shoppar, det vet jag inte ännu. Kanske helt enkelt för att inte alternativen finns ännu och att kvinnorna fortfarande är ett säkert kort, sett ur butikernas synvinkel och att de inte riktigt vågar ta steget för att locka fler män? Tål att fundera på.

Men en annan grej som jag har funderat på är varför män inte får lika mycket komplimanger, smicker och beröm som kvinnor får. När jag tänker efter så har jag t. ex. aldrig någonsin hört en kommentar om mitt utseende. Förlåt mamma, du räknas inte i detta sammanhang, men jag skulle nog tycka att det hade varit trevligt att få en sådan komplimang, åtminstone någon gång  i livet. Eller möjligtvis kan det vara som jag på senare tid har börjat misstänka, att jag helt enkelt inte är snygg och då är det ju sant att det inte finns något att kommentera. Det händer någon enstaka gång att man får en kommentar om att man har ett snyggt klädval men då snackar vi absolut inte om några basplagg och då måste kläderna vara helt nya för att någon ska märka något. Annars brukar det vara tyst som i graven.

Sedan kan man ju få beröm för sina prestationer också, något som faktiskt händer ibland. Men samtidigt är det svårt om man har samma uppgifter hela tiden, både hemma och på jobbet, och som människor i ens omgivning till slut tar för givet. För egen del har jag jobbat på olika platser inom samma förening. Först började jag som snickare och fick några beröm på den vägen, sedan blev jag datanisse – en position med mindre beröm då det inte är många som håller koll på uppdateringar så om jag ska vara helt ärlig så känns det ganska isolerat och tråkigt. På senare tid har jag även börjat jobba i köket och caféet och än så länge känns ju det bra. Flera har sagt att jag jobbar hårt, är noga och gör fina smörgåsar och det känns ju jättebra.

Kort sagt, det handlar inte om att göra storverk varje dag, bara att man blir uppskattad ibland med ett vänligt ord eller två. Det är inte mycket begärt. Det borde egentligen vara en mänsklig rättighet. Sedan antar jag att det är för mig som för de flesta andra, att om man får positiv feedback så orkar man med att göra lite extra nästa gång, för att delvis utmana sig själv och i sin tur kanske få mer positiv feedback. Alltså en positiv, uppåtgående spiral, och vem vet vad effekten blir i slutänden?

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg, som nu börjar bli alldeles för långt, är att vi ska inte vara rädda att ge varandra några positiva ord med jämna mellanrum. Lite beröm, en trevlig kommentar eller rent av smicker kommer knappast att skada. Så kanske vi slipper känna oss isolerade på vår arbetsplats, troendes att vi är för små och grå för att ens uppmärksammas. För obetydliga för att noteras eller synas, för så är det inte. Vi spelar alla en viktig roll både i det lilla och det stora och vi är alla människor med känslor, även om det syns eller inte. Oavsett kön, ålder eller position.

Testa, så lär du åtminstone få ett leende tillbaka. Jag tror att alla människor behöver det, innerst inne.