Smärtfyllda forna slöjor – Del 1

Jag vaknade nyss ur en dröm. En dröm i ett hav av flackande skuggor, hetta, passion och i ett gränsland av koma och orolig sömn. Det är precis som jag vill ha det. Där verklighet och fantasi flyter samman i ett otydligt landskap av dimmor och ljud, minnen och längtan, samtidigt som min kropps svaghet och brist på mat gör att mina tankar blir ytterst svävande. Det är där som vad jag än önskar kan bli mitt eller där jag möter barndommens värsta mardrömmar. Allt omfamnat av en behaglig värme som håller mig nära, som pulserar, som påminner mig om barndomens trygga tillvaro där ingen kunde skada mig…

Invid havet låg det. Med långa bryggor och båthus, gnistrande vita fasader som blänkte i solnedgången och lite längre upp låg själva huvudgatan. Husen där var av lite lägre standard och inte fullt lika skinande, men de var ändå charmiga på sitt sätt och atmosfären andades småstad. Den där typen av ort där alla i byn känner varandra och fortfarande hälsar på varandra, och dit städernas stress ännu inte hunnit. Där årstiderna skiftar och människorna tar det med ro och är i ett sorts gemytligt samspel med naturen. Där var sak tar sin tid och att människan helt enkelt får finna sig i det.

Så denna ljuvliga sommarkväll var även en förväntningarnas afton. En bekant till mig skulle fylla år och detta skulle firas av nära och kära. Byns enda pub var hyrt för denna speciella händelse och vi var ett gäng speciellt inbjudna. Lokalbefolkningen fick helt enkelt sysselsätta sig med annat, vilket säkert var till förargelse för vissa. Kanske det var av just den anledningen som det vid ett tillfälle blev ett mindre bråk, men händelsen var snabbt över och humöret sjönk inte det allra minsta. Slagskämparna rumlade ut genom dörren och därmed var händelsen över och vi skrattade glatt samtidigt som vi ryckte på axlarna. Det var helt enkelt sådant som hände.

Ja, kvällen var sådan, i glada vänners lag. Gamla minnen från skoltiden togs upp och skrattades åt, ölen rann nedför törstiga strupar och bakgrundsmusiken som spelades lågt i bakgrunden gav en speciell stämning. Allting kändes härligt nostalgiskt och i en gemensam suck längtade vi nog alla, om så bara för en sekund, tillbaka till vår barndom då problem och räkningar var så väldigt långt borta och främmande. När våra sinnen var naivt oskyldiga och vi egentligen inte hade en aning om vad livet kunde ha i beredskap för oss. Men denna kväll var alla bekymmer som bortblåsta och vi älskade de flyktiga timmar av frihet som det innebar och som vi förväntade oss.

Med mig hade jag en vän. En kvinna vid namn Mette och hon var min bästa vän. Inget mer, även om många andra säkert fantiserade om annat. Men hon var min närmaste vän och hade fått följa med till denna tillställning, mest för att det var trevligt med sällskap, hade jag tyckt. Möjligtvis hade jag också tyckt att det hade varit som ett misslyckande att komma ensam till en fest där det säkert skulle bli jämförelser gjorda med varandra, ungefär som vid en klassfest och återförening. Mot bättre vetande och i efterhand tyckte även jag att tanken var löjeväckande., men ibland är det svårt att inte jämföra sig med andra, även om man ibland bara förutsätter att andra har lyckats  bättre med sina liv. Men där var hon i alla fall, Mette, och hon verkade trivas väldigt bra i sällskapet, där hon stod vid bardisken, samtalandes med ett flertal män. För sådan har hon alltid varit, så länge jag har känt henne. En kvinna som kan linda en man runt sitt finger. sluka honom hel och spotta ut honom, redo för nästa offer, men utan att mena något illa. Hon bara var sådan, som hon själv brukade säga.

Det var vid ett sådant tillfälle under festen, då Mette pratade lite med mig och tog en paus från männen vid bardisken, som jag fick syn på ett välbekant ansikte vid andra sidan av baren. Ett ansikte under en sekund som fick alla minnena att strömma tillbaka, som en elchock, och i nästa ögonblick var det borta igen, dolt bakom någons mörka kavaj och en tjock, bolmande rök av någons cigarr. Denna blick som jag hade sett sände ut så många signaler, men mest av allt, en undran om jag ens kände igen henne. Om jag mindes henne, nu efter 20 år, levandes helt åtskiljda liv, och visst gjorde jag det. Min allra första äkta kärlek satt i andra änden av lokalen, och av den blick jag nyss hade fått kastat efter mig hade mitt hjärta all anledning att slå volter och alla fjärilar i världen hade helt plötsligt samlats i trakterna av min mage.

Med både styrka, mod och vilja i botten av mitt glas samlade jag till slut alla tankarna till en handling och började stega bort genom folkmassan för att försöka mig på ett samtal med henne. Det var skrivet i stjärnorna den kvällen hur framtiden skulle bli, det visste jag, och jag tackade Fru Fortuna som hade gjort detta möjligt. Efter alla dessa år av undran skulle jag äntligen få veta om drömmarna kunde gå i uppfyllelse, tillsammans med flickan som nu var en oändligt vacker kvinna. Skulle hon åter igen kunna väcka mina innersta önskningar, min kärlek, min vilja att leva och skulle känslan av att sväva fram komma tillbaka? Tankarna var tusentals och känslorna vällde fram då jag tog mig fram genom lokalen och gjorde sista svängen efter bardiskens krök, och där fann jag till min besvikelse endast en tom barstol.