Chockerande om “hälsa” och ätstörningar.

I en väldigt intressant artikel på aftonbladets debattsida kan man idag läsa om kvinnoideal kontra ätstörningar och tidningarnas enkelriktade budskap. “Man måste sluta äta eller vänja sig vid att vara det, skriver debattören Isabelle Ståhl, och jag känner faktiskt igen mig.

Märkligt nog var det just idag, denna morgon, som jag vaknade upp och insåg att något måste göras, och det snart. Min aptit är totalt borta och jag blir aldrig sugen efter några typer av mat längre. Jag är inte supersmal men äter extremt lite och det har blivit en vana, något som jag gärna vill ändra på, av ren tanke på min övriga hälsa. Inte allra minst för min diabetes skull såklart.

Jag tror det började runt 2003 då jag och min dåvarande flickvän flyttade ihop. Hon var amerikanska och nyligen hitkommen och jag var försörjandeskyldig i och med att jag var svensk och hade möjlighet att jobba, vilket jag också gjorde. Dåvarande system gjorde att hon inte kunde få bidrag samtidigt som hon bodde tillsammans med mig. Detta påverkade såklart vår ekonomi och möjlighet att kunna köpa väsentligheter, såsom mat, och det var väldigt många gånger som vi fick gå till sängs med morrande, tomma magar. I början var det väldigt jobbigt och både sömn och energi påverkades, likaså humöret och alla bråk om pengar gjorde inte saken bättre.

Sådär höll vi på i ungefär 2½ år tills vi gick skiljda vägar, och oavsett hur illa den relationen var så var det fortfarande väldigt jobbigt att separera och det var väl där någonstans som jag verkligen lade grunden till min kommande ovilja gentemot mat över huvud taget. Viss matlagning förekom, om än så i blygsam skala, men det var ändå mat som tillgodosåg det mesta av vad en kropp behöver. Tids nog tog tristessen över och det kändes onödigt att stöka ner så mycket i köket när det bara var jag som skulle få smaka, ensam och med en disk som alltid lurade runt hörnet. Så jag tröttnade och slog in på en ny väg: snabbmat.

Pizza, kebab, hamburgare och korv blev en ganska stor det av min kost och det gjorde ju sin uppgift att fylla magen i alla fall, men tids nog blev jag trött även på det och då var nästa steg mikromat och nudlar. Ett och annat knäckebröd slank ner men det var inte så mycket mer faktiskt och sedan 2009 har matintagen blivit allt färre. Jag äter för att jag måste, men som sagt, det finns aldrig något sug efter mat eller någon aptit och jag inser att det här kommer att sluta illa om jag inte vänder situationen snart. Det har funnits dagar då jag har levt på ett äpple på hela dagen, eller som igår när frukosten innehöll ett äpple och ett glas youghurt, lunchen råkade bli två cheeseburgare på McDonalds och kvällsmaten två knäckebröd med margarin och två skivor korv på. Så det är där jag är idag.

Men att äta så lite ger naturligtvis effekter och det blir som en svart, nedåtgående spiral. Man har vant magen vid så otroligt små portioner, vilket ger mycket mindre energi, som i sin tur gör att man inte orkar motionera eller träna som skulle hjälpa mig att få igång min aptit. Det tror jag i alla fall, för det är väl så kroppen är tänkt att fungera. Jag har även frågat en dietist om det jag äter är okej och hon hade inget att anmärka på. Jag skrev till och med ner en lång lista på allt jag åt under några dagar och det var tydligen okej. Huvudsaken är att du äter alls, sa hon, men idag är situationen lite annorlunda. Det är nog dags att prata med en dietist igen för som sagt, det känns som att det här inte kommer fungera så mycket längre till. Det går helt enkelt åt fel håll. Det tråkigaste är nog att min sprudlande fantasi ligger just nu i koma någonstans och vägrar vakna till liv igen, och det är nog det som jag saknar mest.

Men för att återknyta till artikeln jag nämnde så är detta inte en ätstörning jag har valt själv. Det är inga tidningar som har vridit om min skalle att jag måste banta för att passa in i ett samhälle som föredrar trådsmala modeller i varje gatuhörn. Det har bara blivit så. En slutprodukt av ett krångligt liv med mycket bakslag och motstånd i det mesta som har försökts. I artikeln nämns ätstörningar, fetma och övervikt och ja, de ämnena är oerhört viktiga också. Men vi som behöver peppas lite för att faktiskt kunna äta och gå upp i vikt, hur kommer det sig att vi är så åsidosatta och helt enkelt diskriminerade? Hur ska vi undvika att låta oss sugas ner i den svarta nedåtgående spiralen med alla faktorer som spelar in, för att slutligen bli så utan energi och ork att vi ska orka göra något annat än hoppas att eländet tar slut någon gång?

Det är oerhört lätt att säga till någon att de ska skärpa sig, ta sig i kragen, att bara ta tag i besticken och hugga in på godsakerna o.s.v. men vad gör man när all mat känns äcklig? När man helt enkelt äter för att ens orka upp, men inget mer, även om man inte ser poängen i att göra det. När människor omkring mig säger att jag borde ta väl hand om mig själv men jag inte längre ser någon poäng i deras råd. Då är någonting seriöst fel.

I morgon ringer jag och med lite tur får jag hjälpen jag så väl behöver för at orka leva ett mer normalt liv. Vad det nu innebär.

Bilder från canstockphoto.com och ericainfrance.blogspot.com