När ska våldet trappas ner?

Det är knappast någon nyhet att rubrikerna ständigt skriker ut världens våld och fasor och det är svårt att lämnas oberörd. Eller? För vissa människor verkar inte bry sig speciellt mycket och rycker mest på axlarna eller gör egna våldsdåd. Men varför?

Ett lysande exempel är kravallerna i London där nu en 26-åring avled av skottskador och i händelsens kölvatten sker ännu fler brott. Ett klipp visar hur en chockad och omtumlad tonåring tror att han får hjälp efter att ha blivit nedslagen men i själva verket blir han rånad då någon stjäl hans saker ur ryggsäcken han bär på, något som har fått England att rasa och många ställer sig frågan, hur lågt kan man sjunka att göra en sådan sak?

Av en ren händelse skriver Kloppan om känslor som säkerligen kan ha med tankesättet att göra. När man känner at:t “Nu skiter jag i allt och alla för det är ju så jag själv har blivit behandlad. Samhället struntar i mig och nu ska jag ge igen. Nu passar jag på och gör precis som jag vill och det ska bli så skönt!” Kanske det är så deras tankegångar går när de gör ena brottet efter det andra.

Är det kanske de känslorna av att ha blivit övergiven som får människor, oftast ungdomar, att spåra ur så grovt? När man slår ihjäl en annan människa, eller försöker döda någon som försöker upprätthålla lag och ordning i ens närhet – hur tänker man då? Inser man konsekvenserna?

Man brukar ju hänvisa till det gamla talesättet, att man ska behandla sina medmänniskor på samma sätt som man själv vill bli behandlad, men det verkar vara brist på “vi-känslan” i rätt bemärkelse. Det är ju sagt att människan är en flockvarelse och att utan varandra skulle vi ha dött ut för länge sedan, och då menar jag inte “vi” som en grupp som går bärsärkargång utmed Storgatan, utan ett “vi” som i att vi hjälper varandra till ett bättre resultat. Ett bättre och säkrare liv.

Våldsbrott, kravaller och dödslekar påverkar inte bara eventuella offer utan en hel omvärld. Vi läser och lär oss att världen är inte en rakt igenom underbar plats där alla är snäll och hjälpsamma. Snarare utvecklar vi en känsla för att vi hela tiden ska vara misstänksamma mot de vi möter, att vi ska vara rädda för att bli av med både saker och våra liv, våra jobb och nä rmaste medmänniskor. Som droppen urholkar klippan, är också ett urgammalt talesätt och inom psykologin talas det om hjärntvätt, och det är på sätt och vis så samhället fungerar idag. Via medierna matas vi dagligen med nya “sensationer” som ger oss ovan nämnda tankesätt.

Så ni som gör brott på alla sätt och vis, är det så ni vill ha det i framtiden? En otrygg tillvaro där man ska behöva vara orolig vad som ska hända runt hörnet, längre fram på gatan. Att ens familj ska råka illa ut. Att en familjemedlem ska dö på grund av någon totalt meningslös småsak. Även om det låter dystert tror jag att det är åt det hållet vi är på väg, och då menar jag inte genom de stora, märkbara brotten som syns i medierna, utan även de små som syns i våra kvarter. Folk reagerar, ojar sig, reagerar och bygger murar omkring sig.

Människan har kommit relativt långt i utvecklingen och är relativt sofistikerad. Låt det fortsätta så och arbeta mot gemensamma mål på ett civiliserat och fredligt sätt och sluta sätta krokben på dig själv, dina vänner, bekanta och älskade släktingar. För i slutänden är det bara korkat och egoistiskt.

Foto: Dashne Rasoul och bild från michellemalkin.com

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=7nqcL0mjMjw&ob=av2e]

Läs även om näthatet som är en bidragande faktor till ett ännu tuffare samhällsklimat.

64240cookie-checkNär ska våldet trappas ner?