Det här med Norge igen då…

Det har varit en ganska seg dag idag och jag har mest kännt mig trött. Hoppas jag inte är på väg att bli sjuk.

Jag har funderat en hel del på det där som hände i Norge… Det är ganska intressant att vi ska ha tyst minut för offren, en massa grupper på Facebook som startas, folk samlas i en manifestation mot våldet, Aftonbladet startar en kampanj o.s.v. Allt detta är självklara reaktioner när våldet och döden är så i vår omedelbara närhet, ja absolut, men om vi skulle ha tyst minut för alla krig i världen, alla dödsoffer och orättvisor, då skulle vi inte prata alls. Men så är det ju inte eftersom sådana hemska saker inte händer nära oss. Det är så långt borta att vi inte rycker på axlarna ens när 12-åriga Achmed får huvudet avblåst av en k-pist i händerna på en religiös fundamentalist. I U-länderna långt borta där de säkert är vana att bli misshandlade, torterade och sina släktingar dödade av orsaker de inte ens har en aning om. Så långt borta och inte i Norge. I sorgen förenas vi, det är sant, men även om vi fäller gemensamma tårar idag blundar vi lagom till helgen då våra ungdomar går ut på staden och riskerar att bli offer för våldet. Men det är klart, då handlar det inte om bomber, terrorister eller massdöd. Det är en helt annan sak.

Missförstå mig rätt, jag håller med om att händelserna i Norge är otroligt tragiska och sorgen knyter sig som en klump i mitt inre då jag tänker på alla de som har mist någon släkting, vän, dotter, son… Jag kan även förstå att människor samlas för att visa sin avsky mot sådana handlingar för det är trots allt rätt att stå upp och visa sin åsikt, om än bara genom sin närvaro, för en god saks skull. Men varför gör vi inte likadant när det handlar om svältkatastrofer i Afrika, kidnappade journalisten Dawit Isaac eller, blodiga kravaller i Egypten? Jo, för att det är så långt bort från vår egen verklighet och därmed inte så påtagligt. Ingen anhörig har blivit påverkad och oron att det kunde hänt oss finns inte ens på kartan.

Men så är det. Kort och gott. Psyket är sådant och det finns inte så mycket man kan göra. Möjligtvis försöka träna upp sin empati och medmänsklighet, hur man nu gör det, för att bli en bättre människa. Dock är väl det bara en utopi när vardagen sakta återkommer till det normala och man åter igen sitter och svär åt triviala I-landsproblem, sittandes i sin bekväma tv-soffa.

Men så är det. Kort och gott. Och med jämna mellanrum i världshistorien kommer en psykopat och påminner oss om det enkla faktumet att vi alla är enbart människor, av kött och blod.