Macho och mjukis på samma gång – går det?

Det är en väldigt bra fråga och en intressant artikel i dagens DN. Eller som rubriken säger, att “Tjejer sänder ut blandade signaler”.

Men visst känner jag igen mig, för ena dagen är det jättebra att vara mjukis men nästa dag ska man vara macho, med allt vad det nu innebär. Sedan ska man försöka lura ut vilket som passar bäst för dagen. Ganska omöjligt, om ni frågar mig. Eller så kan det helt enkelt vara så att jag är singel och fördomsfull, självklart på skoj, för det är nog troligast att vi alla är olika – oavsett om vi är män eller kvinnor.

Hur som helst, när man läser läsarnas reaktioner på Insidans serie om den nye mannen så är det en hel del tänkvärda kommentarer. Bland annat säger författaren Christina Herrström såhär:

Jag förstår inte varför män tycker det är en motsägelse i att vara manlig och att vara mjuk. Vi blir alla olyckliga av att inte få vara hela människor med tillgång till vårt känsloregister och vårt inre. Olyckliga män blir tillknäppta. Deras aggressivitet växer om de inte kan kanalisera den på ett sunt sätt. De exploderar, imploderar, sluter sig, förstelnas och blir ensamma.

Och det är kanske det som är pudelns kärna, själva poängen, att vi ska låta oss vara som vi är, annars blir vi olyckliga. Så oavsett om jag är en tyst, muskulös karlakarl eller en pratglad räka så mår vi allra bäst när vi slipper föreställa oss att vara någon annan. Om jag gillar att underhålla min fysik – låt mig göra det. Om jag inte gör det så kanske jag duger ändå, på något sätt. Om jag inte duger för en annan människa, en tilltänkt partner, ja då kanske det är fel människa att satsa på då jag ändå inte duger som jag är varken utsidan eller insidan.

Den allra sista kommentaren, från signaturen Martin känns extra sann. Men för vem spelar vi olika roller? Är det för oss själva, för andra eller för oss båda? Ursäkta franskan men, det är jävligt tänkvärt.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att mannen idag är konfunderad och vilsen. Han vet inte hur han ska vara, tuff eller mjuk, men Peter Letmark skriver som jag redan har konstaterat, att man helt enkelt ska vara sig själv. En mansroll idag är inte lika självklar som den var för 50 år sedan och inte heller är kvinnorollen det. I och med att jämställdheten har vunnit mark har våra gränser suddats ut och rollerna blivit luddiga – vilket ju är bra. För vem vill vara en kopia av sin farfarsfarfarsfar? Eller för den delen, mormorsmormorsmormor?

Själv har jag alltid sett en man som något smått mystiskt. Ni vet, sådär tyst, allvarlig, fundersam, kraftig och helst doftandes tallbarr…eller nåt. Strunt samma, men idealet är inte längre lika tydligt, inte lika stagnerat.

Numera finns det mer plats för mig, och dig, och det gillar jag. Det finns en möjlighet att faktiskt vara en människa och det var väl ändå på tiden.

Bilder från backseatcuddler.com och hubpages.com
61750cookie-checkMacho och mjukis på samma gång – går det?