Heja Sverige friskt humör.

Jepp, jag såg det. Åtminstone delar av det. Dock fanns det andra kanaler som samidigt hade intressanta filmer på gång så jag zappade mest mellan konstiga bidrag i ESC och en testosteron laddad action. Men tillbaka till ämnet…

Årets Eurovision Song Contest var verkligen storslagen då Tyskland hade slagit på stort som värdar för showen. Det var faktiskt fantastiskt att se hur de hade omvandlat en stor idrottsarena som framförallt tekniskt, med fyrverkerier i kristallkronorna, girlanger, spotlights och en gigantisk skärm i bakgrunden bräckte det mesta. Det var dessutom en extra häftig grej att artisternas green room låg bakom den gigantiska skärmen och det hela fick en känsla av surrealism. Tidningarna skriver såklart om vad som hände i natt och Saade finns både här och där, men vad ingen nämner var ljudet i svensk tv. För det tyckte jag var riktigt dåligt den här gången och det mesta var diskant, vilket kändes väldigt tråkigt. Men annars var det ganska okej faktiskt.

Det roliga är att Saade hamnade på en tredjeplats men att svensk media ändå skriver att “Vinnarbidraget är i stort sett svenskt” och det där är på något sätt genomgående, att det ska vara så fantastiskt att vi hörs och syns i media. Inte bara nu när Azerbajdzjan har vunnit och deras bakgrundssångerskor var svenska, likaså deras låtskrivare, Kan vi liksom inte bara ge dem äran för deras sång utan att skryta över att vi haft flera fingrar med i spelet?

Men det där är ju en genomgående sak i filmer, musik och litteratur. Ett av de mest kända är kanske när Lisa Kudrow i tv-serien Vänner, säger att hon är en massös från Sverige och att hon heter Inga. Innan dess var det ett inslag i Dum & Dummare, med superskådisen Jim Carrey, där det svenska bikiniteamet åkte förbi i slutet i sin buss, Eller som jag såg i förra veckan i Jims Värld, där Jim råkade ut för en svensk massör som hette Sven. Och alla de här inslagen, med flera, tycks på något sätt göra oss rörda ända in i själen, att vi faktiskt gör intryck i vår omvärld, att vi faktiskt syns även i amerikanska storproduktioner. Lilla pluttiga Sverige fick vara med och leka med de stora nationerna.

Men så är det inte på alla områden. Må vi vara duktiga inom massage och att ha söta flickor i bikini, där alla heter antingen Inga eller Sven, men varför syns vi inte mer på andra områden?

Varför får vi aldrig läsa om när Charlie Sheen super sig asfull på svensk Absolut Vodka, slår sönder sin Billy-bokhylla från IKEA och löper bärsärkargång beväpnad med en k-pist från Bofors och slutligen bombarderar sina grannar med svensk surströmmig? Då kanske vi skulle få mindre fokus på massage och strålkastarljuset mer koncentrerat på action och rent av få ett eget Svennewood, vilket skulle betyda fler jobb för oss, den inhemska befolkningen.

Märkligt att jag inte redan har jobb som pr-makare eller ambassadör. Det är ju busenkelt 😉

Bilder från dn.se och seeklogo.com