När man “måste” ha barn

Okej, jag är inte mamma och jag kan inte bli gravid och det är väl därför jag skriver detta inlägg, för att försöka förstå lite mer om hur man tänker när man vill bli inseminationerad.

I dagens aftonbladet kan man läsa om Pia som ville ha barn till varje pris. Därför tog hon kontakt med en dansk klinik som utför inseminationer och nu går hon i väntans tider och är jätteglad. Men vad jag inte fattar riktigt är varför hon väljer att gå igenom en hel graviditet, som dessutom tar en jäkla lång tid, och sedan vill ligga på en brits och klämma ut en unge på kanske 3 kilo och som jag har hört kan vara väldigt jobbigt. Hade det liksom inte varit lättare att adoptera och på så sätt göra en ung människas liv betydligt enklare? Att liksom göra en insats. Men istället väljer hon att göra det på det absolut jobbigaste sättet.

Sedan kan man ju undra som Petra Mede skriver, varför inte alla andra vanliga föräldrar testas så noggrannt som singelmammorna gör. Det verkar som att man hårdprövar de människor som inte kan bli gravida på naturlig väg, och då menar vi kanske den stereotypa relationen mamma, pappa, barn som är den enda konstellationen som tycks normal hos lagstiftarna i det här landet. Hur som helst, väldigt bra skrivet av Petra och många nya funderingar väcks hos mig. Det tackar jag för.