Mamma, pappa, barn?

Njae, konstellationen kan vara på andra sätt också, inte sant?

SvDs Brännpunkt bjuder in till debatt då Carlos Rojas skriver att “Män ska också ha rätt till barn – utan en kvinna” samtidigt som Aftonbladets krönikör Malin Wollin tycker att barn inte är en rättighet, varken för män eller kvinnor. Carlos i sin tur skriver att huvudsaken är att barnet är önskat och älskat.

I samma tidning skrivs det att regeringen säger nej till insemination för ensamstående kvinnor och som exempel tas Ulrika upp, som är 34 år och nu tänker åka till Danmark för just insemination.

Det här är absolut ingen kristallklar sak att debattera om och själv anser jag det vara ett ganska komplext ämne. Dock håller jag med Wollin i detta fall, även om det kan sticka i ögonen på vissa av mina vänner – men låt mig förklara.

Låt oss först konstatera att ensamstående föräldrar är värda sin vikt i guld. Jag har en oerhörd respekt för er, vare sig ni är pappor eller mammor, att vara ensamstående lär ju vara ett grymt tufft jobb många gånger, men för väldigt många så går det faktiskt väldigt bra, inte sant?

Förr i tiden var det ju givet att man skulle vara ett par. En man och en kvinna och helst inga barn förrän efter giftermål, annars kunde det ses som lösaktigt och skamligt. Men idag är situationen en annan. Vi ska vara flexibla, tillåtande och försöka se alla människors lika värde och dessutom ta hänsyn till allas rättigheter. Men är det rätt att leka med andra människors liv? Ett barns liv som inte förstår skillnaderna i parrelationer och samhällets referenser, lagar och synsätt.

På den tiden det började bli vanligare med ensamstående mammor var det säkert inte rätt. De fick säkert utstå en hel del skällsord och samhället såg snett på dem. Kanske ungefär samma som vi idag ser på barn med två mammor eller två pappor. Låt mig påminna er igen om vad jag nämnde förut, att det här är ytterst komplext då samhällets normer sätter käppar i hjulet. Vuxna människor kan säkert, eller åtminstone förhoppningsvis, ha överseende och förståelse – men har barn samma förmåga? Knappast, då de influeras av vuxna människor i sin omgivning som kanske inte är lika förstående och med mindre fördomar än vissa andra kan ha.

Att skaffa barn är säkert en otrolig känsla och man kan säkert älska barnet även om det handlar om insemination men man måste ha i åtanke att man kan inte övervaka barn i alla lägen. Förr eller senare börjar barnet säkert undra varför det inte har en mamma eller pappa samtidgit som hans eller hennes kompisar får höra saker från sina föräldrar, att en sådan relation är konstig, inte normal, kanske rent av dålig. Kan man hantera konsekvenserna för barnet? Är man beredd att göra allt för att ens barn ska få en chans att få en glad barndom utan tråkigheter från andra, mer trångsynta människor – vuxna eller ej? Helt plötsligt kanske det inte är lika gulligt och sött att ha barn.

Samtidigt måste det alltid finnas banbrytande pionjärer. Utan sådana människor hade vi t. ex. fortfarande inte haft rösträtt för kvinnor. I just den kampen var det vuxna människor som debatterade, som stod pall för käftsmällarna, som kunde omsätta ord till handling och hävda sin rätt. Men när det gäller debatten om föräldrar med lika kön så drar vi faktiskt in en annan människa i leken, någon som inte vet innebörden av saker och ting, inte kan dra egna slutsatser och se dess konsekvenser. Det är där föräldrarnas ansvar träder in, att förklara för barnet varför saker kan vara annorlunda för just den familjen och förbereda barnet på eventuella tråkigheter från omgivningen.

Så frågan är egentligen, har man tid och ork för detta i en stressad samtid? När gulligheten har gått över och verkligheten gör sig påmind.

Bild från loconut.com.au