…och det ska kallas nyheter?

Jag läser i dagens tidningar och på Politikerkollen att politiker föredrar att bosätta sig i innerstaden eller i förnäma villakvarter och förvånas en smula. Är inte det redan allmänt känt? En professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet säger att det här kan öka avståndet mellan väljare och folkvalda och det har hon ju, tror jag, väldigt rätt i.

När man sedan läser om moderata riksdagsledamöter, och personer ur adliga och kyrkliga kretsar har roffat år sig lägenheter som egentligen var avsedda för behövande kvinnor så blir man ju än mer sne. Men däri har vi kanske förklaringen, att de som ökar klyftorna  och sedan klagar på det, är politikerna själva. Samtidigt kan jag inte se deras logik i att göra sådana här saker. Är det kanske så att de testar våra gränser för att se hur mycket skit och orättvisor vi orkar med innan vi säger stopp? Eller vet de, på något sätt, att den tame svensken aldrig säger nej? För om vi gör det dras våra förmåner och inkomster in, vi kanske bli av med jobbet eller registreras någonstans för framtida bruk. Vi är med andra ord låsta till ord och handling av vår egen bekväma välfärd. Once in, never out.

Men det finns faktiskt ljusglimtar i alla denna orättvisa, och det är de goda människorna som lyser mest. När jag läser om den stackars anställde som måste följa Försäkringskassans hårda regler även om han vet att det har förödande konsekvenser på en medmänniskas liv och som faktiskt vågar skriva om det i en av Sveriges största tidningar, då blir jag lite gladare. Inte för att regeringen har beslutat om dessa inhumana regler men att det finns människor som faktiskt bryr sig.

Steve Dahlin, du är inte ensam om dina tårar och i våra, de utsattas ögon, är du på sätt och vis en hjälte. Måhända en bakbunden sådan men med förenade krafter kan vi förändra detta så att vi i framtiden vågar tro på medmänsklighet igen.