Vad skulle du säga dig själv?

Jag har funderat ett tag nu på, vad skulle jag säga till mig själv om jag kunde prata med en yngre Anders?

Det sägs ju att man blir klokare med åren, och det får vi väl hoppas stämmer och kanske det var på grund av inbjudan till min gamla skolklass som tände den här undran hos mig. Om jag hade kunnat ge mig själv några kloka råd när jag var yngre, hade inte det varit bra?

Jag har idag ingen större kontakt med grundskolan men jag minns hur vilsna vi egentligen var. Hur många av oss tog på oss masker inför kompisarna för att inte verka svaga. Eller rent av mänskliga, ve och fasa om någon fattat att jag ju faktiskt var människa – precis som alla andra. Jag har minnen från förr hur osäker jag var. Frisyren skulle ligga exakt rätt och varje busigt strå lades till rätta. Jeansen skulle sitta exakt rätt och under en period skulle benen vikas upp, något som var livsviktigt. För att inte tala om de jobbiga åren då man fick finnar och hamnade i målbrottet. Småfinnarna i pannan gick väl bra men när de kom på näsan totalvägrade jag att ens gå till skolan.

Men åren går och de jobbiga åren är historia nu. Någon klassträff vill jag absolut inte gå på då minnena är allt annat än ljusa från den tiden. Ingen mobbing men en tung utanförskap, mest för att jag var smått annorlunda. Jag brydde mig inte om sport som alla de andra killarna, jag var inte heller lika högljudd eller bråkig och dessutom hade jag diabetes, något som skiljde mig från alla andra.

Men om jag fick chansen att ge några eller något råd till mig själv när jag var sisådär 12-15 år gammal, då skulle det vara att våga mer saker. Världen skulle inte ha gått under om jag frågade chans på den och den tjejen. Ingen hade sett ner på mig om jag stått upp och synts lite mer, hörts lite mer. Våga ta plats! Tja, och såklart, sköta om min hälsa lite bättre.

Vad skulle ni ha gett för råd till er själva om ni kunnat? Eller vad skulle ni säga till en äldre version av er själva?