Slicka uppåt och sparka nedåt

Det var ett av samtalsämnena idag runt lunchbordet. Rubrikerna skriker ut nästan dagligen att de rika blir rikare och roffar åt sig allt mer samtidigt som man kan undra när sådana, högt upsatta, personers samvete ska säga ifrån. Om de nu har något samvete förstås. Många gånger verkar egoismen ha tagit över alldeles fullständigt.

Sedan blir man ju sur när man läser att mindre resurser ska läggas på t. ex. Försäkringskassan. Alltså hur sjutton tänker de nu? Med en kraftig arbetslöshet där systemet inte fungerar ska det väl inte läggas mindre pengar? Sverige har ju, som det heter, “klarat sig alldeles fantastiskt bra ur finanskrisen” och då borde det väl finnas pengar åt en så viktig sak för människors överlevnad, som en fungerande Försäkringskassa? Om vi kikar på politikernas löner genom Riksdagens Utredningstjänst/Vänsterpartiet så finner vi:

  • Riksdagsledamöters grundarvode är 55.000 kronor i månaden.
  • Ministrarnas arvode är 112.000 kronor i månaden (för närvarande har vi 22 stycken i regeringen).
  • Statsministerns arvode är 140.000 kronor i månaden.

Om man går ner i lön så borde det i rimlighetens namn finnas kvar lite åt de som verkligen behöver hjälp och stöd, inte sant? En väldigt intressant artikel som handlar om detta med klassklyftorna är intervjun med Lars Ohly, som publicerades i september 2010. Där säger han bland annat:

Sverige har de senaste åren blivit ett allt mer segregerat och splittrat land. De som tjänar lite bor i särskilda bostadsområden och umgås med andra lågavlönade. Och de som tjänar mycket bor i andra områden och träffar mest andra höginkomsttagare. Ju större inkomstskillnader som finns desto större skillnad mellan de verkligheter vi lever i. Tillslut blir skillnaderna så stora att de omöjliggör en gemensam vision för framtidens Sverige. För att förhindra det måste vi hålla ihop Sverige.
Ibland får jag höra att de höga lönerna behövs för att locka de bästa förmågorna att satsa på politiken. Det tror jag inte ett ögonblick på. Dugliga politiker drivs inte av en vilja att få en hög lön. Drivkraften måste alltid vara viljan att förändra.

Så grymt bra sagt, och då får jag väl poängtera att jag själv inte är vänsterpartist, men i mina öron låter det där väldigt sant. Bra sagt Lars!

Som sagt, diskussionen var ganska het och det fanns människor som blev riktigt varma i kläderna av att bli påminda om dessa orättvisor och sedan hände en än mer intressant sak: Vi konstaterade att detta var allt vad vi orkade göra. Alltså att prata om det vid lunchbordet, och sedan händer inget mer. En ganska typisk svensk reaktion, var det någon som påstod, och kanske är det så. Att vi har blivit alldeles för bekväma och gnälliga för att orka engagera oss i saker som upprör oss, och gnället i sig är på något sätt så skönt att vi inte vill ändra på det. Kanske det är av rädsla, för vem vet vad som händer med våra inkomster om vi stöter oss med fel personer? Kan vi bli åsiktsregistrerade eller svartlistade någonstans? Dokumenterade för all digital evighet att vi faktiskt stod upp en dag och sa nej, nu räcker det med att få skit och ge oss tillbaka vårat människovärde?

Javisst är alla de sakerna möjliga, det tror jag absolut, o ch egentligen är jag lite förbannad på mig själv som ens skriver det här för jag vet att jag själv aldrig kommer starta en revolution. Eller? Hur svårt kan det vara att starta ett protestmöte, en marsch eller någon liknande manifestation? Kan det ge någon effekt? Skulle ens någon följa med i marschen eller hålla ett plakat i kampen mot orättvisorna?

Kanske det är där skon klämmer, att vi i bakhuvudet har ett mantra som säger oss att ingen kommer bry sig om vad vi själva tycker eller säger. Annat än runt kaffebordet. Men att verkligen ta sig därifrån, ta på sig jackan, sätta sig på bussen och ta sig ner till torget för att protestera….är inte det lite väl jobbigt när vi helt enkelt inte kan missa ett enda avsnitt av schlagerfestivalen eller Let´s Dance? Samtidigt som bilarna brinner i Tripoli och människoliv släcks i kampen för frihet och lika villkor för alla.

Money talks, bullshit walks.