Fattigbloggen 2½ (förbannad) – Vad hände sedan?

Jag fick idag en kommentar på ett nästan två år gammalt inlägg och jag hade  skrivit om Fattigbloggen, ni vet den som Jessica Ritzén på Aftonbladet hade. Där testade hon att leva en hel månad på existensminimum (socialbidrag) vilket skapade stora rubriker och heta diskussioner. Läs mer om henne och hennes blogg här.

Ibland tänker jag faktiskt tillbaka på hennes blogg och undrar lite över vad som hände efteråt. Blev det några förbättringar för de fattiga eller var det bara tomma ord utan handling? Hur som helst, Jessica Ritzén är en hjältinna i mina ögon som ville visa att Sverige inte enbart handlar om faluröda stugor på landet eller fina volvobilar.

Men när jag läste mitt eget inlägg, skrivet för två år sedan, skämdes jag lite över hur ilsken jag verkade. Eller, kanske det var ordvalen som jag idag inte kan förstå hur jag tänkte, för det var några svordomar och ett väldigt konstig avslut. Känslorna angående orättvisorna har inte svalnat och jag kan fortfarande bli både arg och upprörd då jag ser att människor behandlas illa, men jag uttrycker det på ett lite finare sätt. Tror jag i alla fall.

Nu är det snart slut på Fattigbloggen med Jessica Ritzén på Aftonbladet. Det är otroligt vilken debatt det har blivit, speciellt om att socialsekreterarna tydligen inte vet vad lagen säger och att vissa kommuner har olika regler i strid med lagen. De chockerande berättelserna avlöser varandra och nu senast läste jag om en man som hade fått skadestånd efter att ha blivit attackerad och detta räknades som inkomst av soc. Sant är ju att pengar är alltid pengar och räknas som inkomst så jag antar att de har rätt i det fallet.

Saken är den att de flesta skäms för att behöva gå till socialen även om det är deras rättighet. De har ju trots allt betalat skatt – vissa längre tid än andra – men det är ändå en rättighet vi har i det välfärdssamhälle vi lever i idag. Det är en rättighet men också en skam, i och med att man därmed har bevisat att man inte lyckas med vare sig ekonomi eller att få ett jobb och när man dessutom blir hänsynslöst granskad, då sjunker självklart självförtroendet ännu mer.

Det fanns åtskilliga inlägg jag reagerade på, en del väldigt starkt. Bland annat när socialbidragstagare beskylls för att ha slarvat med ekonomin vilket inte alls behöver vara fallet. Det kan bero på arbetslöshet under lång tid, kanske i kombination av psykisk och/eller fysisk utmattning eller en längre tids sjukdom. Bland annat. Men tyvärr verkar folk inte se längre än näsan räcker och det gör mig ganska så heligt förbannat. De kan ju komma utanför sin egen j-vla plastbubbla de lever i, gå utanför sitt fina kvarter med privata läkare, ta ledigt från jobbet de fick av sin rika pappa och skjuts i Mercedes och sniffa lite på verkliga livet.

Sedan fanns det de som säger att socialbidrag inte ens skulle existera. Då vore ju faktiskt skattetrycket lite lättare, det är sant. Men varför då inte löpa linan ut och privatisera både skola och äldreomsorg, vilket skulle skjuta priserna i höjden för alla och de som inte skulle ha råd, ja de får ju självklart sköta sina äldre hemma tills de dör. Det låter väl charmigt? Vi skulle gå tillbaka i tiden ungefär 100 år.

Hela tanken med socialbidrag är ju att det ska vara sista vägen ut, och det håller jag med om. Ingen med självaktning vill leva i flera år på socialbidrag, det tror jag verkligen inte. Dessutom ska det vara hård koll från socialen på vart pengarna går, det håller jag också med om, så att folk inte lever på de pengarna enbart. MEN den förnedring vissa tvingas utstå, behöver vi verkligen den? Ska kommunerna kunna ha olika regler och ibland onåbara mål? Ska man behöva vara tvingad i vissa kommuner att söka ett visst antal jobb varav minst hälften, är man inte kvalificerad för men måste sökas på eftersom man ska fylla kvoten?

Jag trodde Sverige var ett civiliserat land med en human inställning, där man visade respekt och välvilja åt sin nästa men jag hade tydligen fel, det förstår jag nu när jag har läst de flesta kommentarerna på Fattigbloggen. Tyvärr vägrar jag stenhårt att bli likadan, kallhjärtad och egoistisk. Jag ska fortsätta vara hjälpsam och artig utan tanke på gentjänster och jag ska tamejfan fortsätta försöka småprata med okända människor även om de tror jag ska rånmörda dem.

Skrivet av Anders Jolle 16 april 2009 klockan 23:42

Så idag fick jag då en väldigt intressant kommentar av Roffe, där han inte tänker som de flesta. Han vill ha frihet och kunna leva i och av naturen, men det är något som myndigheterna inte gillar. Jag förstår hur han resonerar, åtminstone till den största delen och jag undrar faktiskt lite som han gör – hur kan man äga en skog eller en fisk? Här är i alla fall kommentaren jag fick:

Det är inte socialbidragstagare som utnyttjar systemet – det är staten. Själv skulle jag gärna bo ute i skogen och sköta mig själv och leva mitt som “jag” vill. Jaga och fiska och fixa min egen mat,det är bara det jag behöver,och jag har försökt men då kommer polisen och säger att jag inte får bo så. Jag får inte jaga och fiska för det är någon som äger skogen,fisken osv. Hur kan man äga en skog,det måste isåfall vara stöldgods och från vem köptes den första gången, och vem säger att man kan äga en skog eller mark osv? Jag blir alltså tvungen att sätta mig i en lägenhet som jag inte vill ha, jobba på ett jobb jag inte vill ha eller gå på socialen för att köpa mig mat som jag anser att jag kan fånga själv. Vari ligger friheten i det? Jag tvingas alltså jobba åt någon som har stulit skogen eller åkern osv. för att kunna köpa mat och betala hyra och tjäna in pengar åt han som stulit marken så han i sin tur inte behöver jobba, och till på köpet har dom lyckats få folket att betala för en polis som ser till att dom kan behålla sin egendom. En “fattig” som inte stulit någon jord har ingen nytta av polisen, dom skyddar bara sådana som har någonting. Alltså tvingas jag ta ett jobb och lyckas inte staten ordna ett jobb så ska dom väll självklart betala min mat och hyra som dom en gång tvingat på mig.

Roffe

Tack Roffe, den kommentaren räddade min dag. Det är skönt att det finns människor som tänker emot normen liksom och som dessutom får oss andra att tänka i andra banor. Som i det här fallet, i mer naturliga former.

Hur bra soom helst! 🙂